Etiketter

, ,

Det är mycket intressant att följa diskussionen om fäder som ofrivilliga pappor. Att det är en fråga som berör är tydligt. Men det är ingen enkel fråga. Vissa frågeställningar som tagits upp som jag funderar lite runt:

1 Om det skulle vara enkelt för pappor att göra ”juridisk abort” (dvs avstå allt ansvar för barnet) skulle det då inte vara något kvinnor skulle utnyttja för att slippa besvärliga pappor?

Min kontring på det är då: Kan det verkligen vara så stor del av kvinnorna som de facto vill vara totalt ensamma med barnet? Är ensamstående föräldraskap något att eftersträva? Något som så många kvinnor vill ha? För mig känns det väldigt tryggt att vi är två. Vi kan tillsammans diskutera allt från blöjmärken, dagis, framtiden mm. På något sätt tror jag ändå att majoriteten som skaffar barn har de drömmarna om att man ska vara två om barnet. Sen kan förhållande spricka, men de flesta människor har ändå en relation med pappan till barnet.

2 Barnen tar skada utan en pappa som förebild.
Ja, nog känns det som det borde vara idealet att ha både manliga och kvinnliga förebilder. Men i dagsläget vet vi att pappor efter att relationen avslutats skärmas bort från barn. Jag vet inte hur mycket kontakt de ofrivilliga papporna väljer att ha/ tillåts att ha. Blir det någon skillnad? Hur är det för barn som växer upp med kvinnor som inseminerats i Danmark? Barn i homosexuella förhållanden? Barn där mamma / pappa inte finns för att de dött tidigt?

3 Tänk om syskon gifter sig?
Det vore inte helt fel att man skrev in pappan som pappa, så får han
då ”adoptera” bort barnet. Men om en man blir ofrivillig pappa mer än
en gång kan det vara läge att ta diskussion. Precis som jag tycker att man ska kolla upp när kvinnor kör abort vid ett flertal tillfällen.

Jag tycker sedan, precis som vid vanlig adoption att barnet ska ha rätt att få information om sin pappa. Om pappan tidigare väljer att ha kontakt med barnet då måste det vara upp till mamman.

Att en hittills okänd pappa dyker upp ur det blå, för att han plötsligt känner sig redo, kan nog vara rätt traumatiskt för ett barn.

4 Hur går det med arvsrätt?
Det ska väl vara det samma som vid adoption som jag ser det. Har inte
riktigt koll på det.

5 Det kommer skapa olika klasser!
Kanske funderar en mamma steget längre när hon vill ha barn om hon inser att hon kan bli ensam med ansvaret. I dag tror jag faktiskt inte de ”oönskade” barnen inte har så lycklig barndom. Att känna sig sviken av sin pappa, och faktiskt ha rätt i att pappa är ointresserad (till skillnad från de fall där mammor medvetet PAS barn som de inte vill ha pappan närvarande vid) kan inte direkt skapa ett harmoniskt barn vad jag kan se.

Syster påpekade att jag måste vara den enda kvinnan i världshistorien som inte behövde ta ansvar för mina handlingar.

För mig är det ett stort ansvar ha ett barn. Ett barn är den vackraste gåva, skör, underbart och något man lever med varje dag i sitt liv.

Från det att jag blev med barn  när det var planerat så har barnen varit det viktigaste i mitt liv. Inget val jag gör görs utan att jag funderar på barnen och hur det påverkar dem. Ska jag ut på kvällen? Vem är hemma och tar hand om barnen? Sjukdomar? Boende, bilar, arbet i allting finns barnen med som en del i ekvationen.

Att ta abort var då ett lätt val och för mig kan det ansvaret inte jämföras med ansvaret att ta hand om barn i resten av livet. Efter att ha sett min mormor sitta bredvid min medvetslösa mamma efter olyckan, så vet jag också att ansvaret fortsätter långt upp efter myndighetsålder. Är man förälder så är man det resten av livet.

Slutligen, som nef påpekade är detta i dagsläget en filosofisk diskussion. Vi har ett samhälle som ser ut så här.

Just i det här fallen är mannen rätt utlämnade till kvinnors önskemål. Tidigare var det inte så. Då kunde män utnyttja kvinnor rätt friskt och kvinnan fick stå med skammen och barnet. I dag är situationen en annan i Sverige.

Jag kan nog tänka att diskussionerna innan man fick igenom fri abort gick ungefär på samma sätt. Vill kvinnor inte få barn så gällde det att skydda sig. Varför skulle samhället stå för kvinnors sexuella eskapader?

Tack och lov så fick man igenom möjligheten trots motstånd.

Lite ligger det väl i Systers fundering över att preventivmedel inte har kommit längre. Kondomerna historia började ganska tidigt, redan 1605 så användes det för födselkontroll. Men borde det inte finnas något p-piller som stoppade sperma från att vara fertil eller något sådant?

Har det att göra med att det är kvinnor som tar hand om barnen så det inte har funnits något incitament att fixa något annat? Eller att man tycker män ska använda kondom för att skydda sig och sin partner mot sjukdomar med?

Annonser