Etiketter

Det finns fördelar med att vara anonym. Man kan erkänna saker man skäms för, och kanske egentligen inte ens vill erkänna för sig själv. Detta är då en av de saker jag skäms mest av allt för i mitt liv. 

Saken är den att jag har tagit två aborter i mitt liv. Den första var relativt sent i graviditeten, i elfte veckan.

Anledningen till att jag blev gravid var att det var slut på mina p-piller. För att få nytt recept var jag tvungen att göra något jag hatade mer än allt annat, gå på  gynundersökning. Eftersom jag tidigt vetat att jag inte ville ha barn så hade jag även kommit fram till att jag inte skulle kunna få barn, så egentligen var det inte så viktigt med skydd? Eller hur?. En del människor kämpar väldigt länge för att bli gravid och om jag skjuter upp besök i någon månad så är det inte något problem. *Duh*

Men det var det. Jag insåg att det var kört ganska direkt och att  jag alltså måste gå till gyn. Men vad säger man? Hur korkad skulle inte jag framstå. Jag testade bada varmt och bära tungt som skulle hjälpa enligt all litteratur. Men det fungerade inte. Sambon, som då gått kursen ”får inte påverka mamman” blev naturligtvis mer och mer nervös. Han tyckte väl att om det var så att jag hade bestämt mig så var det väl läge att ta ett besök. Sen var det väl upp till mig att ta beslutet.

Så jag gick till gyn i alla fall och kände som ett enormt fån. När det har gått så långt så måste man tydligen prata med en kurator då det skulle kunna vara rätt traumatiskt. För mig var det mest traumatiska att komma face-to-face med min egen feghet kombinerad med en stor dos dumhet.

Flera år senare så var det minituöst skyddande, och då jag fått problem med humöret som verkade bero på p-piller så slutade vi med detta och började med kondom. En gång gick den sönder. En enda gång. Och det räckte för super-fertila jag. Denna gång var jag lite snabbare på besök. Men jag sa direkt till sambon att jag gör det inte fler gånger. Inte så att jag på något sätt ångrat mig (hur mogen var jag som förälder den första gången?) utan för att jag tycker det verkar lite illa med Seriell-abort.

När jag då hade bestämt mig för att bli gravid några år senare så tog det till min oerhörda förvåning  7 månader innan det tog. Que what?! När jag muttrade om att det tog lång tid så hade inte folk någon direkt förståelse för. Kändes heller inte läge att förklara varför jag var övertygad om att jag skulle bli gravid direkt. Även om jag erkänner att jag har gjort abort så känns det bättre att hänvisa till nummer två som känns mer som en ”ok” anledning att bli gravid.

Något jag i efterhand reflekterat över var just stödet, som jag inte kunde avtacka mig, vilket faktiskt känns som något bra. Jag vet inte om det är något som gällde själva landstinget eller om det är så rent allmänt vid sena aborter. En kompis berättade nämligen om en av hennes kompisar som fött ett dött barn. Denna tjej fick då erbjudande om kurator hjälp som hon tackade nej till. Sen hade hon åkt hem och gått rakt in i en depression. För mig känns det som det måste vara mer traumatiskt att gå nio månader med ett barn och sedan förlora det, än att själv välja att ta bort barnet tidigt i graviditeten. D v s jag tror att det skulle finnas behov att i båda fallen en kurator/psykolog ska vara med och fånga upp ev problem i efterhand.

Annonser