Etiketter

, ,

Det blev åtal mot barnläkaren. Jag undrar vad som hände där egentligen. Det finns så många medicinare som har ställt upp på hennes sida. Men det ska finnas vittnen enligt aftonbladet så kanske finns det något fog. Det ska bli intressant att se.

Oavsett hur det går så lider jag med barnets föräldrar. Finns det något sätt som vården kan fallera så har det gjort det.

1) Under graviditeten – magsmärtor nonchalerades utan undersökning -> För tidigt född i en svår förlossning.
2) En sjuksköterska använder fel ampull för medicin -> Hjärnskador
3) Efter en operation drabbas barnet av en bakterieinfektion som dödar två andra bebisar på avdelningen.
4) Barnet sövs ner för magnetkameraundersökning – och vaknar aldrig mer. Ev för hög dos givits, medvetet eller omedvetet?

Hur kan så många saker ske? Vilken press har inte dessa föräldrar levt i sen barnet föddes och fram till dess död? Hur många stunder av hopp har inte grusats?

När jag var gravid med mitt första barn så tänkte jag väldigt mycket framåt. Hur det skulle bli sedan. Visst hade jag en oro för missfall, men inte så stor. När sonen sedan föddes och var så perfekt som bara en bebis kan vara så var jag lugn. Visserligen vet man att det kommer finnas mycket saker att oroa sig för men sjukvården och sjukdom var väl inte något som fanns med i ekvationen.

Sen föddes min systers första barn. 11 veckor för tidig. Hot om operationer men bara en ”knapp” i magen i slutändan. På sjukhuset lärde hon känna vården på ett annat sätt. Vissa saker skrämde henne. Bekantskapskretsen blev föräldrar till de andra barnen på avdelningen. Berättelserna hem om allt som kan ske var fruktansvärda. De kom ett steg närmare också. Inte bara en artikel i tidningen om okända människor långt bortifrån.

När grannen dessutom med sitt barn nummer 2 får spendera 2 månader på sjukhuset efter att navelsträngen runt halsen gjorde så att barnet fick andningsstillestånd tillräckligt länge för att skapa en CP skada skrämdes jag ännu mer.

Hur stor sannolikhet är det att barnet överlever graviditeten? Att förlossningen går bra? Att det inte kommer några komplikationer?

Skulle jag verkligen våga satsa på ännu ett barn? Kan man verkligen få två problemfria graviditeter?

Det gick bra. Två barn som det är fullt ös i. Men fortfarande lever rädslan kvar för allt som kan hända. Man är så skör där de första månaderna när man har en liten krabat. Man är så i händerna på sjukvårdspersonalen. Man vill gärna lita på att de tar hand om en på bästa sätt. Men så blir det fel som för Linnea. Redan innan den sista dosen så fallerade systemet.

Tyvärr är Linnea inte ensam. Läser om Mirabell, Simon, en sjuårig pojke. Gemensamma nämnaren är Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det jag förut förknippat med omtanke och bra vård.

Annonser