Etiketter

, , ,

4,5 år kostade det mannen som misshandlade sin sambo och styvson. Det tycks inte funnits någon hejd på hur raffinerad och utstuderad han kunde vara i sin grymhet.

Jag läste om fallet när åtalet togs upp.

Den tortyrliknande misshandeln av den lille pojken avslöjades när kvinnan i slutet av oktober sökte upp socialtjänsten i Luleå och berättade vad hon och sonen utsatts för i nära ett års tid.

Mamman hotades med våld om hon berättade något. För mig kändes det helt otroligt att oavsettad hotades med, låta mitt barn fara illa.

Läser jag sedan Aftonbladet nu efter dom fallit så står det så här om när sanningen började nystas upp:

Till sist berättade pojken för sin biologiske far vad som hade hänt.
– Jag hittade skador på hans kropp. Då började han berätta, sa pappan i rätten.

Det fanns alltså en pappa i bilden. En pappa som genast ställer upp för sitt barn. Om barnet nu for illa, varför såg inte mamman till att barnet fick tillbringa mer tid med sin pappa? Om hon nu var rädd att slå  larm? Var det bättre att mannen tog ut grymheterna än mot henne? Hur lång tid hade det tagit innan mamman vågade ställa upp för sin son?

Historien blir än mer intressant när man läser SvD. Då är det mormor som slår larm:

Misshandeln av pojken avslöjades efter det att pojkens mormor i Värmland kontaktat sociala myndigheter och berättat att pojken hade konstiga märken på bröstet och underlivet.

En skrämmande tanke jag då fick var hur lång tid tog det från att myndigheterna fick larmet innan de ingrep.

Det är inte första gången man läser om hur styvföräldrar (framförallt styvpappor) kan misshandla barnen. Det gör mig ännu räddare eftersom sociala myndigheterna gärna plockar bort pappan ur bilden, vid en vårdnadstvister.

Så hittar mamman en ny man – och så har man i värsta fall Fallet Bobby i repris.