Etiketter

, ,

Läste nu om en Hollywood kändis som nu vill DNA testa sonen. Det får mig då åter in på den här tanken på anknytning för pappor. Om man har varit med när barnet fötts och älskat det som sitt eget. Kan man sedan bara sluta älska det för att det inte delade ens gener? Stänger man av alla känslor?

För mig handlar väl inte att bli pappa så där jättemycket om själva akten. Det kan väl vem som helst klara typ. Pappa blir man sen. Genom att älska sitt barn ovillkorligt. Livet förändras i och med att barnet kommer in i ens liv. Sen plötsligt så ska det plötsligt bero på vilket DNA barnet har.

Hur ställer man om sig? Vad blir resultatet? Vilka känslor får man kvar för barnet?

Nu var barnet bara 1 år, så det kanske inte far så illa av att  pappa försvinner ur bilden då. Det är värre när barnen blir äldre och har levt med en pappa som plötsligt kanske inte är pappa längre.

Samtidigt har jag väl på något sätt förståelse för personer att de vill ha svaret. Men frågan är hur redo de är för konsekvenser av ett svar.

När jag var gravid så kom aldrig frågan om fostervattenprov upp. Tydligen var jag inte gammal nog för att det skulle vara standard. Jag hade däremot funderat på hur jag skulle ställa mig till det. Svaret var nej. Jag ville inte göra ett test. Skulle jag abortera bort ett barn med Down Syndrom? Nej. Men skulle jag vara lika säker på det om jag verkligen fick klart för mig att det var så?  Jag ville helt enkelt inte ställas inför den frågan. Att det dessutom innebar risk för fostret spelade också in.

Det var långt efter jag såg längden på nålen och insåg att det hade inte funnits en chans i h-e att jag klarat en sådan spruta.

Annonser