21 januari 2002 sköts Fadime Sahindal av sin pappa. Tjejen som gett ansikte åt det här med hedersvåld. Hon hade på ett fantastiskt sätt förklarat problematiken. Gjort den verklig. Man såg ändå på något sätt även familjen som offer för sin egen kultur när hon förklarar hur de reagerat och varför de hotat döda henne. Att läsa hennes ord i riksdagen och veta att pappan skjuter henne två månader senare ger rysningar.

Det som var lite intressant är att läsa hur hennes lillasyster resonerade, åtta månader efter mordet.

 Pappa trodde att han räddade sin heder, men jag tror att han mer blev utskämd i andra familjers ögon. Han som ljugit i rätten och som har missförstått. Pappa överdrev i allt han sa. Det var inte så att andra kurder hade spottat på honom i gathörnen, det föraktet fanns mest i hans egen hjärna.

Kanske har de rätt att vi i Sverige misslyckats. Misslyckats att reda att det inte bara finns rättigheter att komma hit. Vissa saker kommer aldrig att accepteras i Sverige. Förtryck och mord är brott. Vill man ha barn som växer upp undernådiga som gör som familjen bestämmer – ja kanske ska man fundera om västvärlden verkligen är en bra plats att slå sig ner på då. Kanske ska man stanna där det är ”ok”. 

Men samtidigt. Det känns lika illa att läsa om ”hedersmord” som sker någonstans. I hemlandet.

 Medine 16 år levande begravd troligen av sin far. Troligen utan att på något sätt bedövas innan, med slag eller droger. Utan med bakbundna händer sitta och se pappa (?) gräva ner henne. 16 år. Vilken panik. Rädsla. Ångest. Vilken död.

Hur kan man utsätta sitt eget barn för något sådant. För vad? Ska verkligen kvinnans s k dygd vara viktigare än hennes liv. Kan man verkligen älska sina barn om man är beredd att gå till sådana ytterligheter om barnet gör något som kan skada det egna namnet.

Vid så kallade hedersmord, som är vanligast i Turkiets huvudsakligen kurdiska sydöstra del, utser ett så kallat familjeråd en familjemedlem till att döda en kvinnlig släkting som anses ha besudlat släktens heder, vanligen genom ett utomäktenskapligt förhållande.

Sedvänjan har också tillämpats på våldtäktsoffer eller kvinnor som enbart talat med främmande män.

Sådant här måste straffas hårt som jag ser det. Förövarna måste komma inse att skammen att begå mord, är större än skammen att dottern eventuellt har förlorat sin oskuld. Behålla den kulturella särarten är ofta positivt. Men i vissa fall nej. Alla människor måste inse att  1800-talet är över. En familj skadas inte av att män och kvinnor pratar med varandra.

Annonser