Etiketter

Hörde i radio och läste tidningar igår om kvinnan som fick kejsarsnitt utan bedövning. Kejsarsnitt utan bedövning. Det har alltid varit en fasa för mig. Hela tanken med att man ska göra ett snitt i magen har känts så där lagom fruktansvärt. När jag var gravid med barn nummer ett så slukade jag alla Vänta barn tidningar och böcker. Väskpackning, förslag på brev man skulle skriva till förlossningen (massa bedövning, tack!). I slutet av alla tidningar/böcker fanns en sektion om kejsarsnitt. Det hoppade jag helt enkelt över.

Så kom då förlossningen och slutade med ett akut kejsarsnitt. Man känner då efter med en varm och en kall papperstuss för att se hur man kan uppfattar detta. Det var då sättet man kunde kolla om bedövningen tagit. Jag var jättenervös, för jag kände ju hela tiden litegrann – och tänk om det skulle kännas? Hur ont gör det när någon sprättar upp magen på en? Det är liksom inte så man kan göra så mycket där man ligger. Och när de säger att man kommer känna det men att det inte kommer att göra ont, då blev jag än mer stressad. Så plötsligt säger människan bredvid mig ”Ja, nu har de kommit till fjärde lagret” eller vilket det nu var. Jag hade inte ens märkt att man hade börjat skära. Då blev jag lugn.

Även vid förlossning två så blev det kejsarsnitt – dock inte planerat som jag önskat (svårt att argumentera att det passar bäst vad gäller barnvakt att jag bestämmer när). Inte heller då var det några som helst problem.

Men om det nu händer en sådan sak  så på något sätt känns det som man vill att något gott ska föras med av det. Man ska se till att det åtminstone inte finns en chans att någon annan får gå igenom samma sak. Man vill inte höra att rapporten har slängts bort. Att sjukhuset struntat i en anmälan.

Aftonbladet om händelsen i somras. Svd med. Även Dagens Medicin noterar att vårdchefen är kritisk och medger att fel begåtts (no shit!)

Annonser