Etiketter

I dag slår jag ett slag för Rigmors inlägg på Da Costa bloggen som pratar om psykologins historia och varför incesthysterin kunde startas, tack vare Roland Summits

En person som jag tycker framstår som lite märklig är Monica Lannes-Dahlström. För mig blev hon känd i och med rättegången mot Tito Beltran. Men jag hade hört talas om henne innan. Eller snarare om hennes bok. Långt tidigare hade jag läst samma sak som tas upp i inlägget:

Mot dessa våra minsta (1990, 1991, 1992, 1994). Där får man lära sig fem skäl till att ett barn inte berättar: Barnet saknar ord, har förträngt, är rädd, har skuldkänslor, känner lojalitet med sina föräldrar (s.130). Men det enklaste skälet till att barnet inte berättar – att barnet inte har något övergrepp att avslöja – nämns inte.

Det framstod som så underligt just det här att man inte ens övervägde att saken inte hänt. Kan man inte på något sätt tro att det faktiskt är påhittat?

När jag väntader mitt andra barn så fanns det ett barn på dagis, en kompis till min son, som väldigt gärna ville ha ett syskon. Efter att sett min mage växa så förklarade han glatt att hans mamma minsann hade en bebis i magen med. När jag någon månad senare träffade mamman på en fest och såg hur slank hon var så frågade jag lite försynt hur det var, och nej, det fanns inga planer. Men sonen ville så gärna så han hittade på av den anledningen.

På samma sätt kan ibland barn hitta på, eller blanda ihop, saker de hört eller sett på TV eller i böcker. Man kan alltså inte alltid lita blint på det barnen säger. Lägger man dessutom in en förfördelad partner med en hämndlysten agenda så kan det till och med vara så att ”barnets historia” egentligen aldrig någonsin har uttryckts av barnet.

Plötsligt så kommer dessa barn som redan använts som slagträ mellan föräldrar och får en del ledande frågor som de inte förstår någonting av. Det enda de uppfattar är att de tydligen svarar fel. Varför skulle man annars upprepa frågorna?

Annonser