För någon dag sedan när jag surfade runt så hittade jag en blogg som handlade om en norsk kille som tydligen börjat resa en del i muslimska länder och på sin facebook sida tyckte man skulle hugga huvudet av alla otrogna. Han hade tydligen en kompis i Sverige via Facebook som bloggen då pekade ut som lika illa.

Och det var där mina tankar började. Den svenska kompisen hade samma namn som den libanesiske sonen våra grannar hade. Han var nyfödd när jag såg honom första gången, och de bodde väl grannar med oss i ett par år. En bedårande liten kille. Mörka pigga ögon blankt mörkt hår.

Jag insåg snabbt att det tack och lov inte var denna lille kille det handlade om. Men tanken fanns där. Det hade faktiskt kunnat vara han. Jag vet inget om vad som hänt med honom och hans familj sedan de flyttat. Människor passerar i revy, och vad som händer med ett litet barn man sett i framtiden får man ibland aldrig reda på.

Små barn är något så underbart. Att se deras leende och förutsättningslösa glädje. Bara att blinka åt dem i kön på affären kan skapa en stor glädje hos de flesta barn, Det har jag alltid älskat. Även på den tiden jag själv inte ville ha barn så har jag tyckt om små barn. Höra skrattet. Lyssna på deras försök att prata. När de är så små och hjälplösa, då vill jag bara krama om dem.

Min yngste son är snart 2 år nu. Vissa av rubrikerna jag sett genom livet har etsat sig fast. En av dem är den två-åriga James Bulger som mördades av två äldre barn 10-11 år 1993. 10 år är inte så gammalt, det handlar fortfarande om barn. Det var inte alltför länge sedan de i sin tur var små söta bäbisar. Vad hände?

Man fick väl aldrig något riktigt svar på det men det sades då:

Papporna till pojkarna som dödade James Bulger var frånvarande och en av mammorna missbrukade alkohol. Pojkarna levde i en kulturell, social och ekonomisk fattigdom. De skolkade från skolan utan att någon vuxen reagerade särskilt kraftfullt.

Jag läste om andra engelska barn hos Ann-Marie för ett tag sedan som torterade jämnåriga. Också dessa var 10-11 års åldern. Hur kan det hända? I just dessa fall så fanns det tecken.

Det sägs att brödernas familj hade varit i kontakt med nio olika myndighets avdelningar i över 14 år, men bristen på samordning mellan myndigheter som betydde 31 chanser att ingripa missades totalt.

I över 14 år. Det är långt innan barnen föddes. Dessa barn har grovt svikits av världen. De hade inte en chans. Hur kommer det se ut i deras framtid?

1998 chockades Sverige när 4-åriga Kevin dödades av en 5-åring och en 7-åring. Även där chockas man svårt. Men efter att ha en kille som är drygt 5 så kan jag utifrån honom och hans kompisar märka att de har koll på rätt och fel. De vet att man inte ska slå andra för att då kan folk göra illa sig. Men hur kan då två barn trots detta misshandla ett barn till döds?

I England pratar man tydligen om ”evil childs”. Jag vägrar tro att det finns något ont i nyfödda barn. Men frågan är hela tiden vad händer sedan? Hur ser hemförhållandena ut för barn som blir mördare? Hur ska man hantera dem? Kan de läras om?

Hur kan ett 15-årigt par planera mord på en jämnårig flicka? Hur kan de tillsammans komma fram till att detta ska rädda deras förhållande? Hur kan ungdomar ha sparkat ihjäl Riccardo?

Johan Hron dödades 1995. Det var en då 18-årig kille som ledde misshandeln. I en intervju från 2000 skriver man så här:

Daniel Hansson har så länge han kan minnas varit våldsam. Framför allt i kombination med alkohol. Han beskriver ett hat som kommer över honom, mot samhället, mot någon som sätter sig upp, ibland mot allt.
Han söker länge i minnet efter det första tillfälle han kände den sortens aggression.
– I tredje klass misshandlade jag en kille. Då blev det ett jävla liv med möten och sånt.
– Jag och en kompis hade eldat ner en skog vid skolan och den här grabben skvallrade till en lärare. Det var första gången jag minns att jag reagerade så starkt, jag tyckte att han var en vän som gick emot mig. På rasten gick jag ut och slog honom på käften.
Hur reagerade du när lärarna pratade med dig?
– Jag kände nog inte så mycket. Jag satt i min egen värld och lät dem skälla. För lärarna hade jag aldrig respekt.

Varningsklockorna ljöd tidigt och utan avbrott.
Redan i första klass började han skolka, gick runt i Kode och var stökig. Under mellanstadiet genomgick han en läkarundersökning på grund av sin aggressivitet och sina skrivproblem.
I högstadiet hade skolan gett upp Daniel Hansson. Åttan och nian gick han aldrig.
Själv tror han inte att någon vuxen såg allvaret i hans ilska. I vart fall sa ingen något. 

Alla har varit barn. Men ibland växer dessa barn upp till monster. Hur ska man fånga upp dem? För deras, och deras framtida offers skull?

Annonser