Etiketter

Häromdagen så läste jag ett långt inlägg hos Monica Antonsson som handlade om en nättidning som inte är så imponerad av sanningen utan gärna hittar på en egen historia. Inlägget är mycket bra och för första gången på länge så kände jag mig positiv stämt mot Monica. Hon har helt enkelt sina ljusa stunder, där hon är klar, tydlig och kan formulera sig. Men så kom i dag.

Det hela började väl när jag läste Daddys inlägg om en mamma som dödat sina barn.

Det är här min fet stil.  För mig visar detta att Daddy faktiskt inte anser att pappan per automatik är ”den bästa” föräldern. Han menar att det viktiga är att detta undersöks med öppet sinne och utan förutfattade meningar.
Lite senare hittar jag samma historia hos Ingrid Carlqvist. Där står det lite mer utförligt om det hela.
Mamman åtalas nu för dråp. Hennes liv är förstört, pappans liv är förstört och de två små pojkarnas liv är till ända. Vi kan givetvis aldrig helt stoppa familjetragedier av det här slaget, men om vi blir bättre på att upptäcka psykisk ohälsa kan många liv räddas. Frågan är hur många barn som måste sätta livet till innan myndigheterna inser att mammor inte alltid är bäst för barnen?
Så hittar jag den första kommentaren. Kommenterat av Monica. Jag kunde inte tro att det verkligen var hon som skrev kommentaren, men eftersom hon med eftertryck talar om att det är hon som har skrivit det hela på sin blogg så är det väl så.

Hej Ingrid,
Här i Vallentuna där jag bor hände det två gånger under mina 15-20 år som lokalredaktör. Två barn båda gångerna.
I båda fallen var pappan den skyldige.
Konstigt va?!

Ok. Vad vill hon egentligen ha sagt med denna kommentar? Det känns som det är tydligt att ett förtydligande kan behövas. Framförallt anser jag att ?! kan framstå som lite hånfullt. I alla fall är det väl det jag själv använder dem när jag kör både och.

Nu förklarar Monica lite senare att det från hennes sida handlar om att balansera debatten. Vilket naturligtvis är sant och vettigt. Men varför gör man det på det sättet? Tror hon verkligen att efter att ex-mannen till Frida Stenberg dödat henne med en slaktmask, efter att Emmas ex-pojkvän misshandlat henne så grovt att det är ett under att hon lever, efter att läst om de 153 kvinnorna i Aftonbladet som dödats av sina män så har vi rätt klart för oss att män kan vara monster. Män kan vara farliga. MEN även kvinnor kan vara det, och även om det inte framgår hos Ingrid lika mycket som hos Daddy, så upplever jag det som att hon är noga att psykisk ohälsa ska kontrolleras hos båda parter – och då kanske se djupare än kvinnans berättelse.

Saken är ju den att det är lika sorglig vem som än dödat ett barn. Oavsett kön är barnet lika död vem gärningsmannen än är. Det känns otäck när främmande människor dödar ett barn. Men på något sätt känns det för mig än värre när det är de personer som ska skydda barnet. En person som är den barnet alltid ska kunna lita på.

Så visst, kanske blir blåslampan lite hård mot kvinnor som begår dessa hemska brott från Ingrid, Daddy och mig. Men för mig handlar det om att belysa problemet. Att faktiskt få myndigheter att inse att även om det finns män som är psykisk störda, så finns det kvinnor, och för barnen är det viktigt att de har en stabil person hos sig, och att mamman faktiskt i en psykisk svacka kan välja att för ”barnen skull” ta deras liv.

Så visst, Monica kan ha rätt i att det är bra att ta en diskussion. Att föra upp debatten lite högre. Men man kan väl göra det på ett ödmjukare sätt?

T ex så här:

Hej Ingrid,

Du har rätt i att det här är en fruktansvärd händelse som inte skulle få ske. Men tyvärr händer det. Men glöm inte att det faktiskt inte bara är mammor som kan vara förövaren.  I Vallentuna där jag bor hände det två gånger under mina 15-20 år som lokalredaktör att barn dödats av en förälder. Två barn båda gångerna. Och i båda fallen var det av pappan. Jag berättade om detta som motpol då jag upplever att du fokuserar mycket om elaka mammor som psykiskt sjuka och farliga för sina barn.

Madde uttrycker det väldigt bra i en kommentar hos Daddy på någon annan som klagar på hans fokusering på onda mammor:

Monica ger även en släng av sleven till George Pesar i kommentarerna hos Ingrid. Pappan till barnen som kidnappades av mamman. alltså Hon dömdes i tingsrätten och nu är i hovrätten för att överklaga.

För övrigt är jag väldigt tveksam till dig.
Jag tycker att du behandlar dina barns mor väldigt illa.
När får vi (allmänheten) höra hennes version skriven av en djupt engagerad författare?

Ett visst försök att tolka mammans version gjordes av Ann-Marie som då var på plats i hovrätten. Så nog kan en engagerad författare få ut något av hennes historia. Vem föreslår Monica månntro? Sig själv eller Liza Marklund?

Efter lite sökning på min blogg hittade jag tre av de tidiga inlägg som jag skrivit när jag började reagera mot Monica. Jag känner litegrann igen hennes sätt att kommunicera nu på det sättet. Så länge folk kammar henne medhårs så är Monica mycket sympatisk. Men så fort någon kommer med en avvikande åsikt så förlöljligas man.

Annonser