Etiketter

,

Efter att ha skrivit ett par inlägg om Monica så valde jag att (aningen provocerande) ta diskussionen till hennes blogg. Någonstans hoppas jag fortfarande på ett svar från henne, höra att hon tänker efter.

Borde väl naturligtvis veta att det var kört, trots allt har jag följt Monica en del och sett hur hon fungerar. Men här är då lite analyser av mina och andras kommentarer som då Monica svarat på.

Poängen handlar då om att George Pesor tar med sig sina barn till Australien när han fått vårdnaden, plus att han skrivit en bok om sin kamp samt att han uttalat sig om att skadeståndet var lågt och att hon borde få vård istället för fängelse. Detta är vad som Monica reagerat mot om jag förstår allt rätt.

 Eftersom de flesta som skrivit kommentarer är folk som stött och imponerats av Monica så är de flesta skrivet med all respekt: 

Hannas kommentar:
/../Men vi är inte djur. vi är människor och det gör att vi i en separation behöver se till barnens bästa och inte bara följa våra driftsimpulser.

Att George flyttade till Australien var ju inget huxflux-beslut, som man kan tro av ditt inlägg. Den händelsen föregås av åravis med falska anklagelser och sabotage från mamman. Och dessa är inte Georges ”sida av myntet”. Allt finns belagt i myndighetspapper. Och att hon gjorde så mot honom gjorde ju också att han fick vårdnaden till slut, vilket möjliggjorde flytten.

Jag tycker också att man kan ifrågasätta flytten till Australien. Men jag tror inte det hade spelat nån roll om han hade valt att bo i Trollhättan eller Kalmar heller. Mamman är ju i det här fallet helt övertygad om att hon räddar barnen från en farlig pedofil och potentiell barnamördare. Skulle hon ha låtit en sådan bo med barnen ens på gatan brevid tror du?

Det finns bara 2 möjliga lösningar på ett sådant här scenario (vilket är en exakt kopia på det scenario min man befinner sig i):

1) Antingen har hon rätt att han är livsfarlig för barnen och då bör inte barnen få bo hos pappan.

2) Hon har en förvanskad bild av verkligheten. (Vilket inte nödvändigtvis måste betyda psykisk sjukdom. Man är ju lite till mans bra på att  övertyga sig om det man vill tro).

Tror du att det i ett sådant fall finns möjligheter för ett konstruktivt samarbete?

Daddys kommentar:
/../Att lägga detta på George som har gjort allt och till och med mer, som stått i hans mänskliga makt för att barnen skulle ha både mamma och pappa i sina liv är rent av fult. Att dessutom göra det det utan att sätta sig in i historien är också ett journalistiskt magplask. Och det blir tyvärr inte bättre av att du attackerar Ingrids yrkesskicklighet. Hon har belägg för det hon skriver i detta fall. Jag känner George, var själv involverad i hans kamp för att hitta sina barn, OCH jag har läst boken.
/../
Det du fortfarande inte har förstått är att vissa människor inte är ett dugg intresserade av att samarbeta. Hur samarbetar man med en person som endast arbetar för att skilja dig från dina barn för gott? Som möter alla försök till samarbete med bizarra anklagelser om dom mest vidriga brott, väl medvetna om att detta beteende lönar sig i vårt statsfeministiska samhälle?

Medborgar X

/../ Det var ju här det gick fel för Ann-Louise Valette från början. Hon kunde inte acceptera att kärleksrelationen var slut och att de trots detta fortfarande hade ett gemensamt ansvar för sina barn.

Istället för att se till barnens bästa och att de skulle få en fortsatt god relation med båda föräldrarna började hon falskanklaga Georg Pesor för än den ena hemskheten efter den andra. Hon gjorde allt för att bryta relationen mellan Georg och barnen. Det gick så långt att barnen hamnade i fosterhem en tid. Hennes agerande gjorde att inte ens hon själv fick träffa barnen!

Under flera år försökte Georg få till en situation där han och Ann-Louise kunde ha gemensam vårdnad i Sverige. Men efter år motgångar kom det till en punkt där han kände att det inte fungerade. Först då beslutade han sig för att ansöka om enskild vårdnad och flytta tillbaka till Australien. Det var han också tydlig med i rätten. Och de dömde till hans fördel

Profanum_vulgus

Är det alltid så att vårdnadsföräldern ska flytta till umgängesförälderns hemland, eller varför skulle GP bosätta sig i Sverige? Hade det inte varit lämpligare att mamman flyttade till Australien?
GP la ju 150 000 på barnens umgängesresor, varför skulle han ha gjort det om han bara försökte ge sken av att han ville att de skulle träffa mamman?

Om du lyssnar på vad mamman säger i TR (går att beställa) så kanske du förstår varför ingen skriver hennes version. Det skulle helt enkelt inte gagna henne.

Så kom då min första kommentar:

Jag har skrivit ner mina funderingar på den nya vändningen hos dig på min blogg.
https://trollan.wordpress.com/2010/02/27/och-historien-blir-alltmer-bisarr/
Min fundering är väl hur du kan tycka att det är ok att sätta dina behov framför barnens behov av en stabil uppväxt? Är det en bättre lösning att kidnappa barnen kontra att flytta till det land de bor i? Men fortsätt gräv du Monica.

Som en grävande journalist visar du hur bra du är att gräva en grop för dig själv.

(Ok, jag kan redan nu säga att det inte var så smar att skriva den sista meningen, men jag var aningen trött på Monica. Dels på detta fall och fallet när hennes ”grävling” kom fram till att Marina Engan var en pedofil. Någonstans känns det som även hennes största supportrar inser att hon kanske inte är en så fantastiskt grävande journalist som hon hävdar.)

Svaret jag får då är från en av Monicas supportrar

Kjell G. Alexis A. A.:

Trollan fattar inte vad det ytterst rör sig om. Monica har inte sagt att det var ”rätt” av mamman att kidnappa barnen, bara att hon kan förstå vad som kan driva en förtvivlad mamma till något sådant. Förstå – inte ”godkänna”. Hon kritiserar G Pesor för att han offentligt gett sig på en redan slagen, fallen och tillintetgjord stackars människa. Hon har väl rätt att tänka så – även om t ex jag kan ”förstå” Georges första reaktioner där.
Jag tycker du Trollan gräver ner dig själv med din skadeglada kommentar här, i ett verkligt tragiskt fall.

Jag svarar då:

Monica säger att det ligger i en mammas natur, vilket för mig innebär att man rättfärdigar det.

Ok, erkänner att den sista kommentaren var onödig.

Nästa som svarar är en Anonym:

Jag håller inte med allt Monica skriver här. Men Trollan: varför skulle man inte kunna tycka synd även om en mamma som lider av en psykisk sjukdom (lägg till detta att hon faktiskt aldrig fått någon sådan diagnos). Hur ska det kännas för barnen att deras mamma blir utfläkt – varför räckte det inte med att pappan fick tillbaks dem? Dessutom fyller mig historien om avlyssningsapparatur utanför svärföräldrarnas hus med ett starkt obehag. Vad är det som säger att någon som gör så är riktigt frisk?

Jag svarar då Anonym med lite förtydligande:

Jag tycker visst att man kan tycka synd om en mamma, och för mig är det lättare att ha medkänsla med en person som gör något på grund av psykiska problem kontra ondska?

Hur skulle pappan annars få tillbaka barnen? Polisen hjälpte ju inte till. För dem var det viktigare att barnen fick ”ha julafton varje dag” utan skola, eller delta i samhällslivet?

Om man skulle åkt hem och skitit i det hela och hoppats på att barnen ev dyker upp någon gång skulle för mig kanske inte vara riktigt friskt. Hade han brutit sig in, misshandlat sina fd svärföräldrar för att tvinga dem berätta sanningen hade inte varit friskt. Men att krypa i buskarna och använda avlyssning känns som den bästa lösningen. Har du någon annan idé hur han skulle fått tillbaka barnen som varit sundare så skulle jag gärna höra det.

Att hon är tokig (vet faktiskt inte varför jag skrev tokig, menade psykiskt sjuk) är ju ett försvar av henne och inte ett angrepp.

Så svarar då Monica litegrann:

Till Hanna:

Jag tycker verkligen inte att det är dåligt att Ann-Louise får hjälp av en psykolog. Det har jag heller aldrig sagt. Jag skrev bara att det är en läkare som ska ställa diagnos. Inte en journalist. Jag tror faktiskt inte ens att det räcker med en psykolog. Det bör vara en psykiater.
Precis som du tycker jag att man först och främst ska se till barnen. Det skriver jag ju också.
Och visst, vi står kanhända högre än djuren. Men det finns en naturkraft som gärna tar vid när livet krisar och vi känner oss trängda.
Vad gäller sånt som ska ha hänt mellan AL och GP tar jag inte ställning till förrän jag fått höra även AL:s version.
Det räcker verkligen inte med den offentliga dokumentationen.
/../
Jag bara reagerar som medmänniska. Jag blir alltid väldigt illa berörd när man sparkar på en som redan ligger. Det är hela saken.

 Till Mikael Karlsson:

Där sa du något klokt.
En vårdnadstvist kan nog göra vem som helst psykiskt sjuk. Det finner jag inte alls för otroligt. Och då har ju motparten en stor del av skulden. Visst är det så du menar?
Det är ändå inte upp till någon annan än en läkare att fastslå detta. Det har man helt enkelt inte rätt till.
Jag vet ingenting om skillnaden mellan hur män och kvinnor behandlas i domstol vid exempelvis egenmäktighet med barn. Har du rätt måste lagen ändras. Vi ska självklart vara lika inför lagen. Då är det DET man ska kämpa för. Att trycka till en enskild kvinnan som man är arg på och som redan är vingklippt leder ingenvart.
Och även efter en dom måste barnen ha tillgång till båda föräldrarna. Som till exempel GP:s barn. Men hur i all världen ska de få tillgång till sin mamma nu?

Till Daddy:

/../Varken hon, du eller någon annan har satt sig in i hela historien. Ni har gapat och svalt George Pesors version = dvs den ena partsinlagan. Den andra föreligger inte ens. Du och ett antal andra tycker att det räcker för att det passar dina syften. Tyvärr, det räcker inte för mig

 

Medborgar X

I tredje stycket och framåt diskuterar du AL. Jag har inte hört hennes version (inte du heller)och vill inte diskutera detta förrän jag just gjort det. Då kommer jag kanske fram till att ni har rätt. Men det kan ju faktiskt hända att ni har fel också. Har du tänkt på det?
Jag har reagerat över GP:s uttalanden i media, den dåliga smaken att ge ut sin partsinlaga i bokform och kravet på skadestånd – kort sagt att sparka på en som redan ligger.
Det gillar inte jag.

Profanum Vulgus

Jag har inte sagt att AL inte kan flytta till Australien, så den diskussionen ger jag mig inte in i.
Din bedömning av hennes psykiska hälsa får stå för dig.

Och vad får jag för svar? 

Jag är inte bekväm med att du uppehåller dig här på min blogg.
Jag vore tacksam om du höll dig i din egen eller någon annanstans.

 Wow. Vilken debatt teknik. Jag är portat från en blogg. Såpass. Inget svar, ingenting vad det är hon reagerar emot. Hon föredrar att hänga i sin egen ankdamm med folk som håller med henne.

Så eftersom Monica väljer att inte ställa frågor till mig eller någon annan som argumenterar emot henne så fångar jag upp en av hennes vettigare supportrar som ställer lite frågor. Av respekt för Monica så lägger jag inte svaren i kommentarerna, utan väljer att svara här, i min egen blogg där hon föredrar att jag håller mig.  

Carstoned

Jag förstår inte varför det blir så starka reaktioner och folk säger sig vara ”besvikna” på Monica osv.

Min personliga åsikt är väl att plötsligt så visar Monica att dokumentation mm behöver man inte sätta sig in i. Hon dömer en man utan att på något sätt sätta sig in i problemet. Efter hennes jobb med boken om Gömda så trodde man att hon inte skulle lyssna på en ”subjektiv sanning” hon skulle inte låta någon hitta på en egen sanning för att gynna sig själv. Hon skulle stå upp för barnen. Nu förstår man än mer kritiken ”veckotidningsjournalist”.

 Tycker bara detta visar på att Monica varken är kvinno eller manshatare, utan verkligen förespråkar SANN jämställdhet.

Det finns ju de som hävdar att Monica skulle ha ngn kvinnoförakt i samband med att hon avslöjade Mia, tror detta visar ganska starkt att oavsett kön, så ställer monica sig på den svagas sida.

För mig är det viktiga jämställdhet. Men på något sätt så känns det som oavsett jämställdhetstankar så har Monica nu visat att kvinnor är offer. Hon gör precis som Liza Marklund gjorde med Adam. Vad hovrätten och tingsrätten kom fram till spelade ingen roll för henne. Hon lyckades med sina krönikor i Expressen piska upp stämningen mot pappan som då förlorade vårdnaden. Alltså blev han den svaga partern och Monica ställde sig på hans sida. Om mamman hade vänt sig till henne, vad hade hänt då?

Om det hade varit ombytta ”könsroller” i detta nämnda fall (George, Australien), så hade hennes reaktion varit likadan, oavsett kvinna eller man.`

Kanske. Jag vet inte det.

Ni som säger att ni är besvikna på Monica, hur hade ni ställt er, om det var ombytta roller?

För mig är det lika illa vem som än kidnappar barnet. Har man kommit fram till att det är pappan som ska ha vårdnaden, då ska man respektera det. Men det ska finnas väldigt tydligt uttalat VARFÖR en person får vårdnaden. Dvs det ska inte vara som i många fall i dag där mammor får vårdnaden p g a anklagelser om övergrepp. Men även där så blir barnen förlorare om mannen är oskyldigt anklagad och sedan kidnappar barnet.

Hade ni fortfarande varit besvikna på Monica om det hade handlat om en mamma som åkt till andra sidan jorden med sina barn, så att pappan inte kunde träffa barnen, och att mamman sedan skriver en bok och pappan inte får en syl i vädret?

1. Boken handlar inte bara om elaka mamman. Den handlar även en hel del om Svenska samhället och hur mycket de hjälpte (kvinnojouren) Ann-Louise och bristen av hjälp till George från polisens sida. Det är det som jag ser intressant i debatten.

2. Skulle en kvinna som Mia lämna sitt Sverige för USA och rota sig på nytt så tycker jag det är illa. Om en en kvinna som är uppväxt i Australien eller något annat land väljer att lämna sitt nya land Sverige för att återgå till sina rötter där hon har sitt sociala nätverk sen gammalt, då kan jag förstå det. Det är ju som sagt det som är risken när man blir tillsammans med någon långt ifrån. Vad händer sedan?

Bara undrar..

Uppdatering 13:55: Monica har nu lagt ut ett till inlägg där hon på något sätt definierar kritiken att det handlar om pappa-rörelsen, att det är denna som är emot hennes argumentation:

Min personliga agenda är jämställdhet för alla, människors lika värde och att likhet inför lagen. Jag är emot all form av våld och övergrepp och tar alltid parti för den som är svag och utsatt. Kosta vad det kosta vill.
Jag känner att jag får tjata om detta. Ändå går det liksom inte in. När jag som i kommentaren nedan kritiserar GP:s behandling av barnens mor så får jag till exempel hela papparörelsen på mig. Varför? För att jag plötsligt kritiserar en man? Är det verkligen så lågt i tak i ert gäng? Jag tror och hoppas inte det.

Själv ser jag mig inte som en del av papparörelsen. Jag tycker att det är en självklarhet att man ska se människors lika värde. Oavsett kön. Men jag frågar mig vad Monica menar med ”parti för den som är svag och utsatt”.

Hur kan hon ha hängt ut Marina Engan i sån hög grad som hon gjorde, inklusive peka ut henne som pedofil inte anse att Marina Engan var svagare? Hur blir man i Monicas bok svag och utsatt? Vem bestämmer det?

Nåväl i kommentarerna hittills så finns det en massa bra kommentarer som tar upp mina tankar. Alla diskussionerna sköts enligt min mening med enorm respekt och hänsyn. Man märker att det är personer som har respekterat Monicas arbete tidigare som nu är helt ställda. Jag är väl en av de som gått hårdast fram, eftersom jag redan tidigare har retat upp mig på henne. Men ingen får ett bra svar.

Dessutom retar hon sig på att folk inte skriver om papparörelsen. Det faktum att folk inte pratar om papparörelsen borde väl ge en ledtråd. Det är faktiskt inte bara hon som ser jämställdhet som det viktigaste. De flesta som jag har läst inlägg av och respekterar anser detsamma. Så varför håller inte folk med henne? Kanske borde hon ta en funderare igen på det.

Mikael Karlsson ger återigen en extremt bra kommentar till hennes inlägg:

/../När det gäller din bok och dig som person. Ja jag var med och tyckte att Monica, De e en tuff brud. För att sedan läsa detta du skrev om Ingrid. Du inte bara gör att du blir misstrodd för din bok i framtiden utan du visar också på att du som vän inte kan hålla isär vad du ska publicera offentligt och vilket du bör föra en dialog om med vederbörande.

Vågade du inte ta polemiken med Ingrid eller?

Du kan inte ursäkta dig med att du skrivit den boken.

Vad skulle Hitlers ursäkt vara? Arbetstillfällena? Nej.. den funkar inte.

Hur som helst Monica, Att fortsätta diskutera med dig i sakfrågorna tror jag att både du och jag anser är lönlöst. Jag har fasta och raka principer och moral emot de som är mina vänner. Jag sviker inte dem igenom att hänga ut dem. Ej heller sviktar jag i min åsikt om olika saker. Jag kan aldrig till exempel påstå att jag förespråkar ett kriminellt agerande för att få behålla mitt barn. Tvärt om. Jag ska ju vara en förebild för mitt barn och för andra. /../