En gång i tiden köpte min mamma boken Inte utan min dotter. Vi läste den hela familjen och greps av den fruktansvärda historien. Mamma gav oss i samband med detta rådet att tänka oss för noga innan vi föll för någon som inte var svensk. Och framförallt om vi planerade skaffa barn med någon.

För mig, i dyningarna efter boken, så förutsatte jag att hon menade en muslim. Men lite senare när min syster dejtade en fransman så visade det sig att det faktiskt handlade om inte Svensk, som utanför Sveriges gränser.

Anledningen var dels kulturellt. Det var väl den delen som jag trodde det handlade om mest. Var det så att min mamma var lite rasisitisk? Nej, det handlade om att hon tyckte att det är lättare i ett förhållande när man känner till samma saker. Oskrivna regler och sådant som finns i Sverige känner man till.

Den viktigare saken, som jag inte brydde mig om så mycket då, handlade om barnen. Och vad som skulle hända utifall att ett äktenskap spricker. Vad händer då? Och det är väl detta som har kommit lite på tapeten nu.

Lustigt nog så påbörjades dessa tankar redan på jobbet i veckan då pratade om en arbetsplats där det fanns 4 stycken ”importerade” män från olika delar av världen. De hade alla hamnat i Sverige på grund av kärlek. En kollega till mig kommenterade att det var mer vanligt att det var män som flyttade, och spekulerade i att det kunde handla om att kvinnor hade svårare att rycka upp rötterna. För mig kändes det lite osannolikt att någon skulle vilja lämna Kanada, Frankrike eller Australien för kalla Sverige. Hade jag hittat en fransman som jag älskade så hade jag nog tyckt att det var vettigare att slå sig ner i hans land. Men ok. Dessa har då flyttat till Sverige och verkar lyckliga. Många hade barn.

Då kommer då problemet. Tänk om kärleken inte håller? Plötsligt förstår jag min mammas varning lite mer.  Ska den importerade personen bo kvar här i landet för att vara i närheten av barnen? När kärleken är slut, hur mycket band har de kvar förutom barnen?

I fallet George Pesor så tycks det som han redan 2003 bestämde sig att lämna landet i och med skilsmässan. Det är detta som Monica då retar sig på (eller i alla fall nu när hon fått vatten på sin kvarn), och känner att det har drivit hans ex-fru att agera på det sätt som hon gjort. Monica frågar också på ett ställe varför mannen har beslutat skilja sig. Som om det spelade någon roll. Han kanske hade hittat någon annan, vad har det med saken att göra? Äktenskapet var slut. Frågan var vad som skulle hända.

Ur vårdnadsutredningen 2003 (enligt kommentar från MA blogg):

”George anser att han ska ha ensam vårdnad om barnen. Han har fått en tjänst i Australien som han tänkte acceptera efter att dom fallit i vårdnadsmålet. Anledningen till att han ska flytta till Australien är att det inte går att ersätta ursprungslandet och släkten där, trots att han trivts bra i Sverige. Han menar att både han men också barnen behöver den släkt som finns där men han förstår också barnens behov av modern och av moderns nätverk. Han hävdar att han kommer åka till Sverige varje sommar så barnen får träffa modern. Han säger att han kommer tillåta modern och nätverket att hälsa på barnen i Australien. Han kommer uppmuntra xx och xx att ringa henne så mycket de vill men även nätverket får kontakta barnen så mycket de vill”

Pappan säger att han vill flytta till sitt hemland och han får vårdnaden. Hur vanligt är det i Sverige att han får vårdnaden? En mamma behöver nog inte kämpa allt för mycket att få vårdnaden i det här fallet. Men hon lyckades inte, på grund av sitt agerande.

Men barnen är svenskar kan man då argumentera. Är de? Enbart svenskar?

På min sons dagis går det flera  barn som då har engelskspråkiga fäder. De pratar då två språk och är ofta i pappans hemland och hälsar på. De har en unik möjlighet att välja sitt land. De har rötter i båda.

Jamen, man kan inte flytta barnen från sina vänner!
Det är många barn som flyttar inom Sverige och byter klass mm. Det är något många barn får klara av. Vissa flytter blir mer lyckade än andra. Eftersom de redan har språket, och troligen har hälsat på en massa gånger så har de nog redan ett litet nätverk där.

George Pesor fick ta med barnen till Australien. Jag förstår att hans fru var olycklig. Men den förståelse och ursäktande som Monica sträcker ut har jag svårt att acceptera. Hon anser att det var moraliskt fel av George att återvända till hemlandet. Hur kan någon moralisera över någon annans livsval? Ja, hon är välkommen att ha vilken åsikt hon vill.

Kanske hade min mamma rätt att man ska tänka sig för både en och två gånger när man blir tillsammans med någon från ett annat land.

Annonser