Etiketter

, ,

Är vi djur eller inte? När ROKS damen uttalade att män är djur så var det många, inklusive jag, som tog illa upp av hennes uttalande. Men faktum är att män är djur. Liksom kvinnor. Vi är en djurart. Men vi anser oss stå över djuren för att vi har något de inte har. Vi har möjlighet att tänka logiskt, planera. Det är väl en av de viktigaste saker som skiljer oss åt. Så frågan är, ger det faktum att vi är djur oss rätt att göra saker på grund av våra instinkter? Denna fråga ställer Medborgare X idag. Jag passar på att fundera runt samma sak jag.

Som mamma kan jag väl erkänna att det kommer vissa extra känslor när jag fick mitt första barn. Barnen är det viktigaste för mig och jag skulle kunna gå genom eld och vatten för dem. Dessutom så skulle jag skydda dem mot allt jag kan. För detta har vi faktiskt lite hjälp. Om barnen utsätts för en akut fara så kan vi reagera. T ex kan en normalstor kvinna plötsligt lyfta en bil om barnet ligger klämt under den. Detta hände faktiskt en klasskompis mamma till mig när han var liten. Det är en reaktion som kommer som man inte funderar över. Skulle man lägga upp en plan hur man skulle göra det tvivlar jag på att man skulle lyckas. Det måste nog finnas denna omedelbara faran för att klara av det.

Denna möjlighet att reagera händer inte bara när man har blivit mamma. En gång i tiden, när jag var 12 kanske så var jag och min syster samt en mycket yngre tjej (6 år?) och promenerade på järnvägen (!). Plötsligt när vi var på en kulle med ganska tvära kanter så hörde vi tåget komma. Panik! Vi ropade åt tjejen att hoppa ner och vi rullade själva ner. Väl nere insåg vi att hon blivit rädd och inte vågat hoppa ner. Det var sekunder kvar innan tåget kom.

Nästa minne jag har är när hon gråtande ligger under mig och klagar på att hon bränt sig på brännässlorna. Jag har inget som helst minne av att jag rusat upp och slängt ner henne. Men hon räddades. Och jag darrade som bara den i hela kroppen när adrenalinet började försvinna.

Nåväl, tillbaka till mamma rollen. Vissa hävdar att om pappan skulle ta med barnen så skulle de göra allt för att få barnen. För mig känns en sådan situation inte lika akut. Det kräver en viss planering. Och så fort planering börjar komma in i det hela – då känns det för mig helt felaktigt att prata om den djuriska instinkten.

Börjar man prata om djuriska instinkter så har man väl björnhonan som enligt vad jag hört (ingen källa på det..) måste vara säker på att björnhannen delar DNA med barnet, eftersom de annars kan döda barnet. Dvs den biologiska pappan är ingen fara. Vi har även ryktet om spindelhonan som dödar hannen efter sexakten. Inte heller något jag känns vid.

Men har pappan denna instinkt? Kan pappan verkligen bindas så till ett barn?

Jag har en väninna som alltid velat ha barn. En sambo var väl sådär intresserad men till slut så kom de väl överens. Jag träffade dem sedan när barnet var 4 månader. Pappan lyste. Jag har hört att man säger att kvinnor kan lysa under graviditeten. Jag har inte någon känsla av att jag gjorde det, men jag har faktiskt sett en del kvinnor som verkar ha den där strålningen. Jag har efteråt sett vissa män som har den där strålningen som min kompis pojkvän har. De ser totalt knockade ut. Hela deras världsbild tycks ha ändrats. Alla pappor får inte denna lyskraft (inte min sambo t ex) men vissa har verkligen den, men jag vet att hans bindning till barnen är lika stor för det.

Det var efter att sett detta som jag verkligen reellt såg att män knyter an till sina barn. Kanske handlar det om deras DNA, eller vad som helst. Men både mammor och pappor har möjlighet att knyta an till sina barn, det är jag helt säker på. Lika säker som jag är att det inte ska vara en instinkt för mamman att se pappan som en presumtiv fiende till barnet. Så att säga att man kidnappar barnen för att skydda dem håller inte. Det handlar om att skydda det som man anser tillhör en själv. Är det att vara en kärleksfull mamma?

Annonser