Etiketter

, ,

Läste något både vackert och tänkvärt hos JennyMaria’s Posterous som jag passar på att klistra in här:

I den fjärde av Duinoelegierna skriver poeten Rainer Maria Rilke
”Vem visar barnet vad det är?
/Vem ställer in det i verkligheten,
ger det lod och måttband att mäta tingen… ”

Det skulle väl vara vi det, föräldrar och andra vuxna.
Men om våra instrument är dåligt kalibrerade? Om visaren pekar på god karaktär när motsatsen är sann, om vi i verktygen införlivat vårt förakt för svaghet och vår nedlåtande attityd mot offer?

Nej, det kan inte vara lätt att vara ungdom och veta vad som gäller. Något so jag tyckte var fruktansvärt i programmet var intervjun med tjejen. Hon som tyckte att tjejerna förtjänade en påle genom f*tt*n och att de skulle brännas. Hon var väldigt skamsen vid intervjuen. Men hon säger ”Men det är ju sånt man skriver när man är arg”.

Min spontana tanke var då. NEJ! Det är inget man skriver hur arg man än är. Men hon skrev det. Och hon fick tummen upp av vuxna människor på den kommentaren. Vuxna människor som själv aldrig skulle skriva sådana saker. Och ingen som tar avstånd.

I dag har pendeln vänt. Nu höjs röster för kastrering av pojken, våldtäkt och mord av mamman och brodern. För såna jävlar som hotar tjejer förtjänar inte att leva. Typ. Hatet väller fortfarande ut. Fortfarande så tycker folk att man kan skriva vad som helts. För att man är arg.

Jag har skrivit en hel del om Beatrice Ask på sista tiden. Om någon har följt min blogg så har man säkert noterat en viss irritation. Jag är fortfarande upprörd på hennes uttalande. Men oavsett det så ser jag att hon fortfarande är en människa. Alltså skriver jag inte vad som helst. För trots allt så önskar jag henne inget ont. Så varför skriva det?

Man pratar om censur som behövs. Kanske det behövs mer medvetande på Internet. Föräldrar på Internet lika gärna som på stan.

Och då inte bara föräldrar som ”Oscars” mamma. Utan vuxna människor som kan vara med på facebook, som kan scanna av händelser på Flashback som kan tala med åtminstone sina barn, få dem att inse att man kanske inte ska skriva något bara för att man är arg över någon upprördhet.

Man ska inte skriva att man önskar att någon ska dö för att man har läst något ofördelaktigt på nätet, eller hört en historia på stan om personen. Det borde vara A och O i all uppfostran. Källkritik hos både vuxna och barn behövs. Det finns mycket lärdomar att dra från att följt debatten som kommit efter programmet.

Lite bra länkar apropå Internet och skandalen finns på två ställen hos tonårsmorsa och dessutom kan man läsa Julia Skotts krönika om fenomenet.

En annan som skriver är Helena Giertta, enligt henne är en stor del av problemet att det inte bara är journalister som  kan tycka till nuförtiden.

En professionell journalist skriver inte vad som helst medan en blogg generellt sett inte har några krav på sig att vara sann eller opartisk. Bloggare behöver inte följa några som helst pressetiska regler. Eftersom de skriver på nätet behöver de knappast fundera på risken att fällas för förtal eller hets mot folkgrupp, enligt TF, heller.

Nej precis. Men det är inte så att man faktiskt har noterat att ”professionella” journalister kan utnyttjas till att mörka en historia, eller piska upp stämningen hos folk. Ägen om jag inte har alltför mycket till övers för Monica Antonsson idag så lärde hennes arbete med Sanningen om Gömda mig detta. Bloggvärlden behövs. Vi måste finnas med som motvikt mot statsmakten och medias bilder av verkligheten. Hon lägger in ”professionell” som en brasklapp. Men hur vet jag om en journalist är professionell när jag läser artikeln? Definieras Liza Marklund som professionell? Kan man tappa detta om man visar sig trycka lögner i bokform och krönikor? Och i så fall, hur kommuniceras detta ut till allmänheten?

Annonser