Etiketter

, , ,

Egentligen skulle jag inte skriva mer om detta, men det känns som många tankar går till debatten runt rättegångar och bevis mm. Så jag tänkte jag får försöka formulera mina tankar som just nu är mer än lovligt virriga. Det är så många diskussioner som går i varandra.

Det finns alltså en ung kille som har dömts för två våldtäkter. Det innebar i praktiken 4 månader som han fick sitta inne på ungdomshem. Det finns många diskussioner för och emot. Enligt något rykte som jag nu hör om så har han fysiskt attackerats där. Jag vet inte sanningshalten i den, men eftersom det inte tagits upp så mycket så hoppas jag inte det var alltför farligt.

Ponera att hans mamma och brorsa skitit i att köra sitt förtals race. Vad hade hänt då?

Min gissning är att efter att han släppts ut så skulle bara de närmsta sörjande på orten känt till detta. Man hade kunnat acceptera domen, men bara muttrat till de runt omkring om hur felaktigt det var. Om det blev jobbigt så hade han kunnat flytta från Bjästa. Men nu är han rikskändis istället. Tack vare sin mamma, brorsa och inte minst Daddy. Enligt deras sätt att se detta så beror detta främst på Uppdrag granskning och Catta. Det är de som ligger bakom allt som drabbat dem.

Hur är det med LVU? Jag vet inte på vilket sätt man baserar omhändertagandet. Jag misstänker starkt att det är mammans och broderns agerande som ligger bakom. Men jag känner inte till det. Att det bara ska vara för att han ska tvingas erkänna så borde det inte vara något problem. Det har han ju fallit till föga för förut *host* så varför inte? Straffet har han redan suttit av?

Men fortfarande vad skulle de ha gjort i deras situation? Det är svårt att svara på. Om man verkligen, verkligen tror att han är oskyldig. Vad ska man göra? Det är väl frågan som hela tiden kommer upp. Hade man kunnat göra på ett annat sätt? För mig är svaret ja.

För ett bra tag sedan hade jag (tillsammans med bl a Profanum_vulgus) en debatt med Ann Helena Rudberg där hon tog ståndpunkten att hade man dömts i domstolen så fick detta inte ifrågasättas. Om man ville ifrågasätta så skulle detta ske av en journalist. I annat fall var man en rättshaverist som andades att det inte gått rätt till. Jag tycker fortfarande att hon har fel, men jag undrar om det handlar om dubbelmoral? Till viss del kanske jag förstår hennes ståndpunkt nu. Ska man ifrågasätta så måste man vara saklig och peka på vad som gått fel. Detta lyckades inte brodern och mamman med. De gick då över till att på ungdomssajter (!) beklaga sig över allt det hemska och piskade då upp stämningen hos ungdomarna. Dessa var snabba med att döma ut dessa lögnaktiga slynor/horor/fittor som falskanmälde en stackars kille. Ungdomarna gick så hem och berättade för sina föräldrar hur det var, och resultatet såg vi i Uppdrag granskning.

Men tillbaka till diskussionen med AHR. Det fall vi då diskuterade var Tito Beltrán. Jag tycker fortfarande att det var märkligt att han dömdes. Det finns en massa tveksamheter att man godkände hörsägen. Jag tvivlar inte alls på att han gjorde något, eller försökte sig på något. Men jag tycker absolut inte att man lyckades bevisa detta alls. Det fanns liksom inte mer än historierna kvar. Inget DNA ingen teknisk bevisning. Nada.

Nackdelen med det fallet, och andra uppmärksammade fall ser vi nu. Plötsligt blir det ännu fler tveksamheter om domstolar dömer rätt. Kan man egentligen döma någon för våldtäkt? Hur kan man bevisa att det skett emot tjejens vilja? En annan aktuell våldtäktsdom är allsvenska fotbollspelaren som nu vill överklaga igen. Det jag läser om detta känns klockrent bevisat för mig, men andra personer debatterar emot och ser tveksamheter där jag ser självklarheter, och i den första instansen frikändes han, så att det är svårt i dessa fall är det ingen tvekan om.

Mamman och brodern vägrade tro på att han var skyldig. Enligt artikeln hos Daddy så ser man den förtvivlade mamman och brodern i sin desperation göra allt.

A (”Oskars” bror) startade i ren desperation en blogg för att få skriva av sig sin förtvivlan och berätta sin syn av vad som hänt. Då kom dom såkallade ”flashbackarna” in och kastade sig som gamar över honom för att allt han skrev inte var möjligt att bevisa från förundersökningsprotokollet.

Ok, det ger mig en bild av den här stackars killen. Desperation och förtvivlan är starka drivkrafter Läser man däremot vad brodern ”Wizdom” skriver på sin blogg och på Flashback så kan jag väl erkänna att jag inte riktigt får samma känsla av desperation. Vad jag ser i Flashback tråden så är han inte så dålig på att kasta skit på tjejerna, och när han då visar att han inte har något på fötterna på sitt skitkastande så får han mothugg. Suprise. Så varför låter det som han blev oskyldigt angripen? Och varför kom han med en hånfull, förtäckt hotande kommentar på ”Linneas” kompis blogg dagarna innan UG reportage?

Vad jag, som utomstående, ser är en hatkampanj där man ifrågasatte tjejerna framförallt. Ingen av resningarna jag har läst om har berott på sådana kampanjer. Det har varit idogt arbete från journalister, t ex Uppdrag granskning, som har visat fram felaktigheter. Så att man vände sig till dem är väl inte så konstigt. Och kanske är det detta AHR menade men kanske inte lyckades få fram. Men vad upptäcker granskande journalister? Det är inget som har gått fel i den juridiska gången. Däremot märker de av kampanjen. Och plötsligt vänder man på upplägget.

Alla känner till Da Costa fallet. Nuförtiden tror jag de flesta svenskar har insett att det var en skandal som skedde då. Man funderar på hur man kunde luras. Hur kunde man dras med och tro på dessa rykten och historian som mamman till barnet kom med? Ja, det är svårt att se vad det var. Helt klart var det innan Internets tid, så mekanismerna beror inte på tekniken.

Det handlar om att vi människor manipulerades. Jag insåg aldrig hur lite man hade att ta på i dessa fall. Som man i media uttalade sig om obducenten så kunde det inte vara annat än sant. Varför skulle man annars skriva det? Så vilka är det som manipulerat oss nu? Är det ”Linnea” och ”Jennifer” som berättat sin historia och sedan försöker gå vidare med sitt liv i tysthet? Eller är det ”Oskar” som jag inte hört uttala sig alls egentligen? Eller är det mamman och brodern med hjälp av diverse personer som av olika anledningar har horn i sidan till svenska myndigheter?

Jag tänker på Billy Butts fall, Tito Beltrán, Obducenten och allmänläkaren (som frikändes bortsett från domskälen), på Thomas Quick vars rättegångar ser mer och mer ut som en fars som man inte förstår hur vi kan kalla oss rättstat. Jag ser på dessa och skäms för vårt rättsväsende.

Trots detta så ser jag fortfarande inte att ”Oskar” är oskyldig. Jag ser inte att man på något vis utifrån dessa extrema fall kan dra slutsatsen att domstolarna alltid har fel. För jag tror trots allt att de gör sitt bästa. Jag tycker det är märkligt att man ens kan argumentera Thomas Quick rättegång på samma gång som man pratar om det här fallet. Vad finns det för likheter i övrigt?

Så nu är ”Oskar” kändis. De skyldiga till detta är utan tvekan mamman och brodern. Det var de som utan tvekade gick ut med hans identitet för att de var så säkra på att vinna sympati. De var så säkra på att man kunde skriva en massa på nätet för att med opinion skapa en ändring. Det lyckades ju med Obducenterna. De frikändes av rätten, men dömdes för styckningen. Om opinionen kunde lyckas då varför inte nu? Men de förlorade på det lottot. Hur mycket positivt som de ändå skriver om killen så är det fler som skriver negativt, även på deras inlägg. Så hur kommer en presumtiv arbetsgivare tänka? En del tror inte att det ska vara något problem. Fine. Hoppas det för ”Oskars” skull. Jag har inget emot honom faktiskt. Litegrann känns det som bestraffning nog att ha den mamman.

Jag gjorde en liknelse med ”Oskars” mamma och föräldrar som skrev sin bil på barnen och sedan felparkerade bilen vilket gjorde att barnen hamnade i skuldfällan som myndig. Profanum_Vulgus rättade mig genast och sa att liknelsen haltade, det skulle isåfall vara att de hamnade för att bilen blev stulen och den som stal den felparkerade. Och då är det väl tjuvens fel, eller?

Kanske bättre liknelse faktiskt. I det fallet skulle väl en vettig förälder göra något för att hindra detta att påverka barnet. I bil scenariot polisanmäla stölden, direkt. I ”Oskar” fallet så skulle mamman lyssnat på kritiken och omformulerat sina mål Facebook. Hon skulle tagit till sig kritiken, funderat på saker som vi påpekat var vägrade att ta till sig det då. Eller nu. Hon valde att trots varningar (”hot” som man säger nu) att detta skulle påverka ”Oskar” så fortsatte hon sitt eget race.

Efter programmet så skyndar Daddy till hennes hjälp. Hans motiv för detta har jag ännu inte förstått. Men dag efter dag kommer det nya inlägg. Det finns många som håller med honom. Men än fler som diskuterar hans trovärdighet. Kanske inte alltid bloggen dock. En blogg skapades med ett kanske än grumligare motiv, men å andra sidan så märker man att folk som inte håller med honom drar sig för att skriva hos honom. Varför lämna ut sitt IP-nummer och mailadress till någon som kan hänga ut dig med namn och bild?

Jag kan inte ha respekt för en förälder som skadar sitt barn. Hur mycket hon än tror att han är oskyldig så är det hennes agerande som lett till dagens situation. Tyvärr tror jag inte hon inser det. Inser hon det men fortfarande agerar på det här sättet (eller låter Daddy agera för henne) så är det på något sätt än värre. Men ett litet erkännande från henne. Ett bevis att hon tar till sig saker. Att hon inser att man kan inte hinta att en man som mördats av en galen kompis på något sätt själv är ansvarig, att hon känner till att det ligger en anmälan på att ”Linnea” och hennes pappa har ett incestuöst förhållande, för det har hon fått från en socialarbetare som tyckt det var märkligt. Att det är såna med flera uttalanden som har bränt hennes trovärdighet. Den här ”ursäkten” som hon kom  med känns som den är gjord av Liza Marklunds PR människa. Dvs inte ledsen för att hon gjort fel, utan för att läsare känt sig lurade. Jag köpte inte den ursäkten då, och jag köper den fortfarande inte. .

Annonser