Etiketter

,

Återigen spinner jag vidare på ett inlägg som är skapad av Catta. Hon ifrågasatte då hur en debattör på Expressen kunde såga en bloggare utifrån att han hade mage att ifrågasätta om alla dessa ensamkomna flyktingbarn som kommer till Sverige de facto är barn (dvs under 18 år). Tittar man på bilder där man svagt anar rynkor i pannan på en del så är det nog många som slås av tanken: Kan detta verkligen stämma?

Uppdaterad 20:00: Läs gärna Anders Jacobssons egna ord om hela debatten. Har har skrivit en fantastisk artikel på Newsmill. Gunilla Brodrej har återigen visat vilken kvalitet det är på folk som jobbar på den tidningen. Egentligen har jag undvikit dem sen jag insett hur Liza M har använt media för sina ”politiska projekt”. Jag inser nu att det tydligen är standard för folk på den tidningen att skapa sina egna nyheter, oavsett vad det kostar andra. Man inser plötsligt varför Liza M sitter kvar.

Att man då inte anser att folk ska få släppas in på tveksamma grunder placerar en genast i rasist facket och SD sympatisör. Jag vill därför försöka reda ut vad jag är kritisk mot i hela flyktingpolitiken och vad jag skulle tycka vara lämplig idéer för att förbättra det hela då jag inte anser att stänga gränser är ett bra alternativ.

1. Ensamkomna flyktingbarn.
Kolla upp dessa lite mer. Ja, jag vet att en del kan se äldre ut. Jag hade en gymnasist som hade helskägg och inte hade problem att komma in på systemet när han var 18-år. Men faktum är att man oftaast kollar leget på systemet. Jag har fått visa även i julas (erkännes, som 36-årig tvåbarns mor som ser lite allmänt sliten ut så blir man faktiskt aningen smickrad när personen frågar efter leget. Men den främsta känslan är väl: Är du blind eller??). Om jag hävdat att jag var mogen nog att köpa min öl på systemet (eller på resaurangen) när jag var 20 (eller 18 år) så hade det inte spelat någon roll. Innan jag har fyllt mina 20 eller 18 (med legitimation!) anses jag vara underårig.

Andra fall som det här med åldern då var att man tyckte att sex med barn under 15-år kriminaliserades. Det var för att inte äldre män skulle utnyttja yngre tjejer (att det inte ses som lika illa om 30-årig kvinna har sex med en 12-årig kille är en annan debatt). Det tycker jag är rätt. Men plötsligt så läser man om fall där domstolen tyckt att flickan såg mycket äldre ut, och alltså kunde inte personen dömas då. Där var plötsligt åldersgränsen lite vajande. Men om jag ska rösta, köpa sprit, ta körkort, då är det på dagen som gäller. Oavsett om jag är mogen eller inte. Men om jag kommer in till ett land och säger att jag är 17 år, och alla tycker att jag ser ut som 25. Då är det inte rätt att ifrågasätta. Ett sådant ifrågasättande handlar bara om fördomar.

Uppdaterat 18:30: Tips på ett intressant inlägg i ämnet.

2. Slöjdebatten och kränkningar
Det är här med slöjors vara och inte. Att sitta och förbjuda slöjor över håret är bara trams. Varför skulle man förbjuda det? I vissa yrken (t ex livsmedelsbranschen) kan det vara en fördel att man får bort håret helt. Varför inte med slöjor?

Men när man då pratar burka och niqab som är heltäckande då blir jag mer tveksam. Jag vill inte förbjuda det. Däremot ser jag inte att det ska vara en rättighet att ha den i alla sammanhang. T ex hon som ville ha det på provet på högskolan. För att hon skulle kunna examineras så skulle det bli merarbete för skolan då man måste ha en kvinna som kollar leget och ansiktet.

Man ska inte kunna kräva att få en kvinnlig examinator som ska göra extra jobb som jag ser det. Alltså. Hon får ha det i den mån det fungerar, men om det inte fungerar att skriva prov så kan hon inte ta klart utbildningen. Det är inte ett handikapp som man måste ta hänsyn till. Det är ett aktivt val. Om hon nu anser att det är förtryckande så kan hon försöka åka till ett land där hennes önskan är norm. Där de skulle ta emot henne med öppna armar.

Det vi vänder oss emot är bland annat kvinnoförtrycket, vi kan förstå om man i det läget vill fly till ett friare land. Men om kvinnorna hellre trivs med detta –  vad har de då för anledning att vara i Sverige? Jag vill heller inte lämna ett barn på dagis till en kvinna med burka. Jag vill inte få förklara för min son att nej, pappa brukar inte överfalla kvinnor bara för att han fått se lite hud. Så ingen lagstiftning. Men heller inte se det som en diskriminering om folk säger nej. Men, man måste ha en bra anledning att säga nej. Jag kan se många anledningar till att säga nej till Niqab, men jag kan inte någon anledning till att säga nej till slöjor.

Men som det verkar idag så ska det antingen vara lagstiftat mot, eller en rättighet som man kan få ersättning för om man diskrimineras för. T ex mannen som vägrade ta den kvinnliga VD i hand. Att han kränkte henne sågs inte som ett problem. Jag kan kanske hålla med om att det var lite felaktiga grunder att AF stängde av honom (men är det inte många fall man funderar på vad de håller på med, har inte även ”svenskar” stängts av ibland om man inte gjort allt för att få jobb?) men att mannen då ska få skadestånd för att ha ”kränkt” en annan person känns lite hårdsmält.

3. Brottsligheten.
Ja där har vi ett problem. Så vad gör vi med det? Mörkar dessa fall? Låtsas som det regnar? Mitt förslag är att man kan ge ett provmedborgarskap. Detta fungerar då som ett vanligt medborgarskap. Man kan rösta, har rätt till alla de saker som ingår i ett medborgarskap. Men det kan även återkallas. Har man ett sådant på 5 år så går det sedan per automatik över till ett vanligt.

Om man under tiden upptäckts ha fuskat till sig detta på felaktiga premisser. Typ att en ensamstående kvinna plötsligt får sin man som ska bo med henne eller att föräldralösa barn får sina föräldrar och/eller fru med barn som dyker upp så dras det tillbaka, med möjlighet att söka på nytt.

Om man begår ett brott ska det även där prövas. Jag tror att majoriteten som kommer in sköter sig. Däremot finns det folk som inte sköter sig, och dessa måste man ta itu med utan att dra alla invandrare över en kam. Är det någon som ifrågasätter varför man har körkort på prov?

4. Språkkunskaper
Är man i Sverige så måste man kunna svenska. Det spelar ingen roll vilken typ av läkarutbildning man har i sitt hemland men kan man inte prata svenska så kommer man inte kunna förstå det patienten beskriver vad gäller symptomer och patienten kommer troligen inte förstå vad du säger heller. Ett annat yrke är väl lärare. Jag hade en dansk som biologi lärare ett år på gymnasiet. Total waste of time. Det var väl inte ett ämne jag var intresserad av i sig, och när jag då inte heller förstod läraren så blev det än värre. Jag satt av min tid. Är det rätt mot elever?

Däremot finns det yrken där det inte är så viktigt med svenska kunslaper. T ex så jobbar jag idag med många från olika länder som it-tekniker utan problem (oss förstår inte folk ändå…), eller bilmekaniker, eller mycket andra jobb. Men förutsätter ditt jobb kommunikation med kunder, elever, patienter mm med svenska som modersmål så ska du kunna språket.

Men det handlar inte bara om jobb. Det handlar om sociala samspelet. För att kunna förstå svenskarna måste du kunna förstå språket.

 Jag hörde om en person från Ryssland som kom till Sverige. Han hyrde Sällskapsresor filmerna, läste Astrid Lindgrens böcker och såg andra program som finns med i Svenska folksjälen. Jag tror att man i mottagningen ska satsa lite på att lära de som kommer till Sverige lite om den svenska kulturen. Att se komedier som driver med oss är ett ypperligt sätt. Jag tror också det är ett bättre sätt att lära sig språket än att läsa SIS material.

Varför inte projekt i svenkshet? Låt dem titta på melodifestivalerna. Se vad folk säger om det. Ge dem en förståelse av oss. Ge dem en annan bild än det svenska lynnet man ser i tunga filmer som typ Ingemar Bergmans. Om vi inser att de på något plan förstår oss, kanske det blir lättare för oss att ta till oss deras kulturer.

Jag tror nämligen att vi kan ha väldigt stor nytta av folk som kommer till oss. De kan lära oss mycket, och ha egna erfarenheter. Jag kommer ihåg A. Han var norsk med rötter i Libanon. Han jobbade då i Sverige med norsk support. Han kunde ganska snabbt svenska (vilket i sig var imponerande, han kunde alltså bra norska men hade inget problem att prata svenska utan brytning). Han var en fantastisk hjälpsam person och var även populär bland kunderna. Skulle jag någonsin rekrytera en person så vore det han.

Precis som i ”könskrigs” debatten så måste vi se individer. Vi måste kunna se de fantastiskt underbara människorna med rötter i ett annat land. Men vi måste även kunna se rötägg, och kunna hantera detta utan att bli kallade rasister.

Avslutningsvis…

Det känns trist att säga att på de fyra företag som jag varit på de senaste 10 åren så har det enbart varit mörkhyade städare (inte så många städerskor för övrigt). Vad beror det på? Är det egna val, eller är det så att vi ”svenskar” inte tar de jobben?

När jag gick på skolan så var det nästan bara kvinnliga städerskor på den tiden, kvinnor med dålig rygg. Som kedjerökte. Som inte fick kallas städarskor då det var förnedrande titel. De blev lokalhygienister istället. I dag pratar vi städare igen. Men nu är det invandrare. Men det är svårt att veta vad man kan göra åt det.

Är det så att vi inte har någon bra mottagning, och sedan anser att de ska hålla till godo med jobb som vi inte vill ha. Och då de inte har någon bra kunskap om svenska språket så har vi det som ursäkt. De är inte intresserade att komma in i samhället. De ställer bara till problem. Men jag tror inte på det. Jag tror att Sverige vinner på mångkultur. Men vi måste våga ta debatten. Vi måste peka på det som är fel. Vi måste kunna med att säga att vissa grupper är överrepresenterade i brottstatistiken. Och vi måste kunna se varför, och ha lösningar för att förbättra villkoren för den gruppen.

Annonser