Läser lite om domslut som har kommit i dagarna. Den första som är rätt intressant är väl att en bloggare inte kan dömas för förtal av vad som skrivs i kommentarerna. Det kan väl vara rätt intressant att veta. Men Catta har skrivit ett bra inlägg om det hela och jag kan väl inte annat än hålla med om att kvalitén på sådana bloggar där detta tillåts tappar helt i värde och trovärdighet, så det blir lite självsanering.

 Ett annat domslut som jag applåderar är att Landskrona kommun får betala skadestånd för de skador som åsamkas när en tjej som var omhändertagen för psykiska besvär släpps fri och har möjlighet att tända på. Jag tänker osökt på Linnea. Ludmillas dotter som frivilligt las in på BUP då hon var suicidal och man visade så lite intresse på vårdavdelningen att de lät henne gå på obevakad persmission. Och att hon inte är ensam skrev jag om här.

Då fick man bara en varning, vilket naturligtvis leder till att ”man ska se över rutinerna”. Den gången handlade det bara om ett liv, sådant som inte kan värderas i pengar, och alltså inte värderas . Den här gången handlade det om materiella skador till ett värde av 90 miljoner. Vilket kostar kommunen 30 miljoner.

Kanske oron för sådana skadestånd gör att man tar uppdragen på mer allvar? Kanske det kommer att gynna hela psykvården? Man kan alltid hoppas.

Det tredje domslutet handlar om väktarna på häktet som konstaterade att en ung man hängt sig på toaletten. Och i godan ro satte sig och vänta på ambulansen. I deras ögon hade de gjort allt rätt.

När vårdare upptäckte vad som hänt tog de inte ned honom utan det var ambulanspersonal som 14 minuter senare tog ned honom. Mannen avled två dagar senare på sjukhus.

Hur kan de tycka att de gjort rätt. Det jag tyckte mest om att läsa var denna rad: Två av dem överklagade till hovrätten.

Den tredje? Kan man tänka sig att en av dessa tre insåg att de hade handlat fel och faktiskt förtjande straffet (dagsböter)? Den personen får faktiskt lite respekt från mig.

Advertisements