Väldigt lite bloggande på ett tag nu. Har plötsligt fått sjukt mycket att göra på jobbet och väl hemma är det först ett par timmar ute då det plötsligt blev vår och barnen vill vara ute, sedan är det inte mycket kvar av dagen och jag stupar i säng. Tänker en hel massa på saker jag vill skriva om, men hinner aldrig med att skriva ner.

Hittade en site om en kille som jag missat i tidningen 2005 som jag i alla fall vill dela med mig av. Han tog livet av sig när han var 13 år efter år av mobbing av lärare och klasskamrater. Måns Jenninger hette han. Jag blir alldeles kall när jag läser vad de skriver om honom när mobbingen startades. Hans känsla för rättvisa. Hans lillgamla sätt. Hans vetgirighet att lära sig allting. Han var precis som min äldste son. Återigen blev jag så här panikslagen. Tänk om han blir mobbad? Hur kan jag upptäcka det? Hur kan jag agera? Alla älskar honom på dagis, men han ska nu börja i en förskoleklass i en annan del (närmare där vi bor) tänk om han inte kommer in på ett bra sätt? Tänk om de inte kommer uppskatta hans frågor? Skratta åt hans resonerande?

Det känns som konstant oro att vara förälder.

Annonser