Det blev lite väl mycket engagemang från mig på allt som händer i bloggvärlden. Att jag dessutom fick extremt mycket mer på jobbet att göra under samma tid gjorde att jag inte hann med att sätta mig in i alla frågor. Nu har arbetet börjat lugna ner sig lite, och jag är på väg på semester några veckor. Bloggandet kommer väl fortsätta ta en paus en stund. Det är så mycket konflikter överallt som gör mig så beklämd och det är svårt att ha åsikter. Det handlar ibland så mycket om svart och vitt.

Såg nyligen en film. Res dig inte som handlar om det här med ungas våld i dag. En helt fruktansvärt film som jag inte kan förstå att det kan vara verkligt. Samtidigt vittnar folk om att det faktiskt kan vara så enkelt. Någon som har druckit/rökt på kan triggas av vad som helst och gå till en vansinnig attack. En kollega till mig berättade att han för några år sen gick i stan och det var en yngre kille som passerat som ev tyckte att min kollega och hans kompisar tog för stor plats på trottoaren och tog då en flaska och drämde i huvudet på honom så han fick sy i ögonbrynet. För mig var det helt ofattbart. Så ser inte min verklighet ut. Jag är rädd för våldtäktsmän, jag har aldrig varit rädd för att någon oprovocerat ger sig på mig för att tillfoga mig skada. Kanske borde jag vara mer rädd för det.

Har förövrigt läst inlägget på Ingrids blogg om en vårdnadstvist. Är lite tudelad om det här med att ge ut namnet. För mig som inte följer vad som händer för de ”fina” människorna så har jag aldrig hört talas om människan förutom i det här sammanhanget. Jag tycker däremot det verkar lite knepigt om det nu finns en massa bevis i form av rättsintyg och bilder från misshandel att dessa inte har postats på Flashback men man däremot har fått dit en massa nakenbilder mm (när det gäller Flashback tråden så har jag inte läst den, jag ser inte så mycket värde i de värsta skvallertrådarna faktiskt så det är möjligt att det finns det, men det framkommer då inte i kommentarerna).

Däremot så fastnade jag för att en kommentator sa att i den peersonens verklighet så var det fler pappor som hade ensam vårdnad än mammor. Även en annan person hakade på detta. En pappa då som (antar jag) råkat illa ut i en vårdnadsvist uttryckte sig då förklenande om dem och deras bekantskapskrets. Jag funderade då på hur det ser ut för mig. Jag insåg att jag har inte så många skilda bekanta.

Den enda ordentliga tvisten jag känner till var väl för snart 10 år sedan. Då var det pappan som fick vårdanden av de 5 barnen. Eftersom det bara var honom vi egentligen kände så hade vi bara hans berättelse om misshandel från mammans sida samt att hennes intresse av barnen enbart handlade om tjäna pengar på underhåll. Antagligen var det väl delvis färgad berättelse från honom, men han fick i alla fall vårdnaden.

En annan kompis hörde jag har skilt sig. Jag vet inte om det var en tvist eller helt enkelt två vettiga människor som såg utifrån barnens önskemål, där har de delad vårdnad av de två äldre barnen och han har enskild om den yngsta.

När jag var yngre och bodde hemma så fanns det en kvinna som var gift med en turk (tror jag det var) men det fungerade inte och hon fick då ensamvårdnad om barnet och skyddat boende. Vet inte hur det gick för dem.

När det gäller min sambo så skildes hans föräldrar sig när han var 12. Pappan gifte då om sig med en annan kvinna och fick 2 barn till. Efter ett par år skilde de sig. Pappan hade då delad vårdnad om de två yngre barnen. Kontakten med min sambo var sporadisk fram till sambon blev 18 år. De har sen dess bra kontakt.

I övriga fall så bor alla mina bekanta med papporna till sina barn. Jag har visserligen en kompis som har bestämt sig att hon nog vill skiljas, men för henne är det helt glasklart att han ska ta ansvar för barnen. Hon har inte tagit upp diskussionen med honom sist jag pratade med henne, så jag vet inte hur det kommer att gå för dem.

Däremot har jag läst om en massa fall där det är problem. Så jag är fullständigt övertygad om att det finns ett problem för pappor att få vårdnaden. Däremot så tror jag ibland att man måste titta upp också och inse att det inte alltid är problem. De flesta människor är vettiga och vill det bästa för sina barn. Jag tycker Ingrid gör ett bra jobb att faktiskt belysa problematiken. Men just i sådana här fall så är det så lätt att dra alla över en kam.

Förövrig måste jag bara göra ett citat från den kära Monica Antonsson som aldrig förnekar sig. Kvinnan som anser att man inte kan ta hand om andras barn. Att bonusmammor inte är kapabel att ta hand och älska barnen som en riktig mamma kan skrev:

Jag fick den just från Mari XXXXX. Det blev jag väldigt glad för. Hon är världens bästa kompis precis som hon är världens bästa mamma till Micke och fru till Levi.

Det är så roligt att följa hennes tankar. De är så…konsekventa?

Annonser