En man har mördat en kvinna i Sverige och dömdes till vård. Efter ett år så ansåg vården att han var frisk och han hade då sonat sitt brott och sågs inte längre som farlig. Jag hade väl vid det tillfället hållt med kören att detta är för kort tid. Hur kan man efter ett sådant brott plötsligt ses som frisk? Tänker dessa vårdare som släppt ut honom stå till ansvar för nästa offer och närstående? Hur känns det för de anhöriga?

Vi befinner oss nu 25 år senare. Mannen har då levt hederligt. Han har blivit en kommunchef. Han har god ställning i samhället och barn. Plötsligt kommer då det förflutna i kapp honom. Man får veta att han har mördat någon. Hur skulle jag ställa mig till om det handlade om någon jag kände och respekterade som en bra person? Det ställer naturligtivs till det lite för folket runtomkring.

Man kan välja att se detta på olika sätt. Mr Galahad tycker jag skriver mycket bra på ämnet. Monica Antonsson skriver i vanlig ordning på sitt eget, nyanserade och hm, toleranta sätt.

Jag analyserar då vad Monica skriver. Det som är lite intressant är väl att det hon skriver på något sätt är det jag själv spontant tänkte. Men ibland är inte min spontana instinkter så bra. Får jag fundera litegrann så kan jag själv gå igenom argumenten och inse varför de är sunkiga. Till att börja med. Om man läser en artikel och dömer en person utifrån citaten kan man väl i alla fall läsa vad de sagt.

T ex skriver Monica uppbragt:

Det gamla mordet kallar han sitt livs ”största misstag”.
Misstag!?

Kollar man då i artikeln där han pratar om ”misstag”.

Hans barn känner ännu inte till hans historia.
– Det kan vara mitt största misstag. De har inte alls kunnat förbereda sig på det här. Men hur berättar man för sina barn? När ska man göra det? När de är fem, eller kanske 13?

Själv har jag åkt dit för fortkörning en gång. Inte något jag är stolt över. Pinsamt nog var mina barn med mig i bilen. Den äldre (då 4 år) ville då ha reda på vad som hände. I hans värld är mamma ofelbar och polisen såg sträng ut. Så vad säger man? Vilken förklaring? Att vägen nyligen hade skyltats om från 70 till 50 och att mamma fortfarande tyckte den dög för 60? Att förklara något utan att bortförklara och förminska brottet är väldigt svårt, framförallt för sina barn.

Så jag har svårt att se det naturliga tillfället att ta upp det. För hur kan man förklara något som inte går att förklara för någon annan? Man har tagit ett liv. Men om pappa har gjort det så kan det väl inte vara något helt fel att göra?

Nåväl. Det som Monica retar sig på är:

När straff är utmätt och avtjänat har man sonat sitt brott, heter det. Det gäller också i de flesta fall. Men mord är speciellt. Att ta livet av en annan människa är ett brott som inte kan sonas i detta livet. Det är omöjligt. En mördare ska därför inte vara kommunchef, ha 60 000 kr i månadslön och ett i övrigt socialt fläckfritt liv. Han ska, om han verkligen vill sona sitt brott, på sin höjd leva ett medelsvenssonliv och för övrigt ägna sig åt massor av ideellt humanitärt hjälparbete för att sedan i livets slutskede möjligen uppnå någon slags respekt. Med mindre går det inte. 

Så vad ska vi göra med folk som kommer ut från fängelset? Ska vi samla ihop alla ex-fångar på samma arbetsplats för att ha koll på dem? Många som städar parker blir det 🙂 Lite jobbigt kanske för de som inte är brottslingar som jobbar med detta – hur ska man kunna skilja brottslingarna och de vanliga arbetarna? Kanske kan man skaffa fina oranga overaller.

Oftast får Monica bara medhåll i sina kommentarer. De flesta med det sunda förnuftet i behåll har liksom gett upp. Men vissa försöker ändå förklara litegrann. Och detta är då svaret. Min fetstil.

Internet-Ordnungsvakt nr 1
Mycket galimatias i det du skriver, tycker jag.
Senare skriver du till vakt nr 43:
”Så du tror uppriktigt att en person, som i sin jobbansökan uppger att han tidigare varit dömd för mord, skulle få jobbet?”
Du har helt rätt i att han då kanske inte skulle få jobbet. Bra! För att få det måste han ljuga och manipulera vilket visar att han definitivt inte ska ha det.

Sug på den. Så om man säger sanningen och talar om att man har mördat någon och därmed inte får jobbet så är det rätt. Men om man undviker att nämna det så är man manipulativ. Jag undrar hur många som nämner en dom i sitt CV. Jag skulle nog inte göra det.

Jag håller med Monica att mord är förkastligt. För mig är det ett av de värsta brotten, ja, till och med värre än våldtäkt och sexköp.

Det skadar alla omkring. Offrets anhöriga, mördarens anhöriga, ja alla som på något sätt har påverkats av brottet. Jag har svårt att tro att en människa kan ändra sig. Men kanske går det. Kanske har denna person visat detta. Han säger inte mycket om brottet i artikeln, vilket man tolkar som brist på ånger. Men kanske handlar det om att sätter man ord så blir det en förklaring, och en förklaring låter alltid som bortförklaring?

Han säger att han fick bra vård. Kanske innebar det att han kom till insikt. Kanske var detta hans andra chans. Och kanske ska man ha rätt att nå framgångar i sin andra chans.

Hur har han skött sitt jobb? Borde man inte titta på vad han åstadkommit som kommunchef? Borde inte dessa år också få spela in i dag när man dömer honom.

Annonser