Etiketter

,

Läser Nanne Grönwalls debatt artikel i Expressen där hon dömer ut Björklund då hon inte ser honom som empatisk och fick lite funderingar på det. Skolan är något som intresserar mig mycket. Min mamma har precis pensionerat sig efter ett helt liv inom skolan. Hon har då jobbat på högstadiet med ämnen som matte, fysik och kemi. Som lärarbarn blir man ofta väldigt färgad av detta.

Mamma har alltid brunnit för skolan. Hon brinner för eleverna. För ämnena. Det har aldrig varit tal om att hon längtat till pensionen. Utan när hon kommit upp i åldern så har det då varit funderingar på att jobba som vikarie vid behov. Men på något sätt så har det förändrats sista åren. Hon har inte alls varit lika positiv. Det har varit så mycket kamp. Stökiga elever som inte får det stöd de behöver. Elever som lärarna inser kommer få problem. Hon berättade en gång att hon flaggat vid 3 tillfällen om barn som behöver mer än vad lärarna kunde ge henne. Men vid varje tillfälle så har rektorerna prioriterat bort detta. Lärarna är så bra så de kan hantera eleverna. Alla dessa elever slutade senare som fängelsekunder. Man undrar lite vad som kunnats göra. Hon berättade detta när hon hade den 4 eleven. Jag vet inte hur det kommer gå för honom.

Jag ogillar Göran Persson enormt mycket. Framförallt för vad han gjort mot den svenska skolan. Man pratat klasssamhällen fattiga-rika men hur kan man tro att en kommunalisering av skolan skulle fungera? Inget problem för de rikare kommunerna, men redan innan krisen var ett faktum så märktes det i kvaliten på skolan vilken kommun du bodde i. Borde man inte ha förutsatt detta?

Mamma trivdes som sagt i skolan och som lärare, och engagerade sig också fackligt, i LRF. Jag har två vänner som utbildat sig till lärare. Ingen av dem trivdes i skolan utan satsade på andra yrken. Även min svåger som jobbar inom det tycks se det mer som ett kneg. Många av de som utbildade sig samtidigt som honom har också sadlat om. Man skriker på behöriga lärare, men på något sätt verkar inte alla dessa behöriga lärare så entusiastiska. Hur kan vi tro att elever kan trivas i en miljö som gör att så många lärare kaster in handduken?

Så nu har glädjebetygen kanske försvunnit. Är det bra eller dåligt? Jag kan inte se att det i längden gynnar elever att få ett betyg de inte kan leva upp till. Om en elev inte har presterat tillräckligt, vad beror det på? Vad behöver den eleven? Är det rätt väg att ge godkänt så de kan gå vidare till gymnasiet och fortfarande inte kunna? Hur ska eleven kunna tävla med andra där som redan kan det eleven inte klarar? Man måste på något sätt ta hand om eleverna tidigare. Elever som inte når fram ska kunna få extra stöd. Och har det fallerat hela vägen så kanske man kan ta ett års förberedande inför gymnasiet. Bedöm inte elever som inte klarar betygen som mislyckade. Kanske är det skolan som misslyckats med att fånga intresset.

Min nuvarande VD hoppade av skolan efter grundskolan då han var trött på skolan och inte orkade gå vidare. På den tiden fanns det jobb att få och möjlighet att gå vidare. Så småningom såg han nyttan med studier och läste då upp gymnasiet och högskolan. Och nu sitter han där han sitter. Men det finns fler elever som är trötta efter 9 år (10 om man räknar förskoleklass). Varför kan man inte ha lärlingsplatser eller något sådant. Ge dem en chans att prova på livet utanför skolan.

På samma sätt som det finns elever som inte är studieintresserade så finns det de som är det. De elever som faktiskt älskar att lära sig nya saker. Som ser det som sport att få bra resultat på proven, och gärna tävla med varandra. Visserligen är det inte fint i svenska skolan. Eller svenska samhället för den delen. Du ska inte tro att du är något är ju det svenska mottot. Och man märker inte det tydligare än i skolan. Varför ska en person som gör bra ifrån sig i skolan tro sig vara bättre än de andra? Så varför ska de gå i specielle ”elitklasser”? Duger inte vanliga skolan för dessa barn?

Nej, de är inte bättre människor. Men liksom idrottare har möjlighet att tidigt få kämpa vidare för att hävda sig i den internationella konkurrensen så borde man även ta tillvara de människor som vill lära sig. För vad händer annars? När elever inte behöver kämpa för att ta sig fram, varför ska de kämpa? Många elever som har mycket gratis och inte behöver plugga skippar detta. Det fungerar bra i grundskolan, och i många fall på gymnasiet med. Men på högskolan är det annat. Där krävs det att eleverna har lärt sig självdisciplin vad gäller pluggandet. Har man inte det, då kommer de inte vidare. Hur smarta de än var där i begynnelsen så kan de sedan förlora sig på högskolan. Jag har en lillasyster som föll i den fällan. Hon hör till 80-talister som SVD en gång skrev en artikel om. Inget jobb, panikångest, depression, ingen inkomst då hon är studerande utan att klara av studiepoängen.

Vi är så olika vi människor. Vi har olika intressen, mål i livet och vad vi prioriterar. Men när det kommer till skolan så känns det som man ändå ska vara på ett speciellt likriktat sätt. Alla ska klara samma exakta mål. På samma sätt, med samma lärare. Vi kan prata om ordningsbetyg, men istället för att klassa de stökiga eleverna som jobbiga så vore det bra om vi försökte nå dem på ett sätt som fungerar för dem. Kanske blir det dyrare i skolan, men borde inte kostnaden för samhället minska i stort? Tänk om vi hade fritidsgårdar på skolan som vi hade när jag var liten. Där man kunde köra pingis på rasten, eller krypa ihop med en bok. Kunde inte det vara ett bra sätt för de ”stökiga” att få utlopp för energin som pyser över?

Annonser