Etiketter

Jag har aldrig varit sjukskriven, och inte heller arbetslös under alltför lång tid. Därför är det svårt att sätta sig in i debatten om försäkringskassan och vad som händer där. Men lite tankar runt det har jag. Jag är övertygad om att det är folk som far illa i dagens klimat. I jakten på fuskare så har man tagit i med hårdhandskarna och förutsätter att alla fuskar. Tidningarna drar gärna fram fall där folk gråter ut över sin situation. Två av dessa fall har sågats av Medborgar X i några inlägg. Och saken är jag håller med honom, till viss del. Båda dessa kvinnor har sådana problem att han pekar på att de borda kunna ha viss arbetsförmåga. Men jag tror det handlar om mer än så. Blir man sjuk under längre tid så får man också en mental spärr. Hur ska jag få jobb? Vem skulle vilja anställa mig med de problem jag har? Vem vill anställa någon som kommer vara hemma då och då? Är det dessutom hög arbetslöshet så ökar liksom inte oddsen.

Så har man då en sjukdom med muskelsmärtor eller whiplash eller depressioner så fungerar man periodvis bra, och periodvis sämre. Min gissning (utifrån erfarenheter från min kollega) så är det ofta sämre vid stress. Och om man vet att man blir utkastad till A-kassa och så småningom socialbidrag – det skulle nog stressa de flesta.

Så handlar det om ”Lata Linda” och bekväma Alexandra? Linda hade då tidigare kämpat för rehabilitering. Men det verkar inte vara något som fungerade då. Och nu ska hon plötsligt vara Arbetsförmedlingens ansvar. Efter att ha varit sjuk i 10 år så är det plötsligt slut. Är man då redo? Är det då Arbetsförmedlingen ansvar att se till att personer blir arbetsföra, eller ska de hjälpa till att förmedla jobb? Jag tycker att uppgiften de har ska vara förmedling av jobb, coaching, arbetsmarknadsförberedning som de ska hjälpa till med. Som arbetslös är inte alltid självförtroendet på topp. Att tvingas söka en massa jobb för att man ska visa hur aktiv man är fungerar liksom inte. Det är meerjobb för de som ska anställa, och det är döden för den lilla självtillit man har. Att konstant få tillbaka, tack men nej tack ökar liksom inte känslan att man har så mycket att tillföra. Kanske gör detta att man omedvetet fokuserar på jobb som man verkligen inte har en chans att få? Då blir det liksom inte ens eget fel när man blir avpolletterad?

Vi har en stor kontrollapparat där man då går igenom läkarintyg och underkänner dessa. Utan att ha träffat patienten. Kanske ska man ha folk som faktiskt pratar med människorna mer. Kanske behövs det mer läkare snarare än kontrollanter? Kanske ska man kolla lite tidigare på de sjukskrivna vad det är de har för problem, och vad de har för behov. Handlar det om ergonomiska hjälpmedel? Omskolning till något man klarar av bättre? Min kollega som grät ut igår hade pratat med en läkare. Läkaren förklarade hon inte kunde bli sjukskriven. Hennes problem var helt enkelt att det inte fungerar på jobbet. Byt jobb, var rådet. Ett bra råd tycker jag. Ett jobb man inte mår bra på är inget bra jobb. Det spelar ingen roll hur bra man trivs socialt där. Mår man inte bra 8 timmar om dagen då är det inte en bra miljö att vistas i.

Piratpartiet som kanske inte är känd för så mycket politik i övriga frågor skrev en mycket tänkvärd artikel på ämnet som fick mig att fundera lite mer. Efter att å ena sidan läsa Medborgar X lite cyniska inställning till att alla sjuka fuskar och läsa HumanLabRats svar att det egentligen inte spelar någon roll om folk fuskar, för de flesta är sjuka och högern suger ut folket och lägger alla pengarna på hög utan att bidra till samhället på något sätt (sänka skatten uttrycks som bidrag till de rika – inte direkt motiverande att arbeta hårt så att säga….) så känns det väl som det kan behöva en liten medelväg. Alla är människor, på gott och ont. Alla rika är inte genomonda, alla invandrare är inte brottslingar, alla kvinnor är inte manipulerande manshatare, och alla män är inte misshandlare och våldtäktsmän, och alla sjuka är inte latmaskar som bara vill leva på andra.

Efter mammas cykelolycka då hon blev påkörd av en bil så var hon i kontakt med Försäkringskassan. Hon blev sjukskriven utan problem (att ligga i respirator med en massa frakturer godkändes faktiskt) men när hon talade om för FK att hon planerade komma tillbaka ganska tidigt, i alla fall på deltid lite senare på hösten så svarade handläggaren mycket överlägset: ”Ja, det bestämmer ju inte du”.

Mamma hade en lite väl optimistisk syn på tillfrisknandet, så hon kom inte tillbaka då. Men ganska snart. Däremot så fick hon kämpa själv. Varför lägga rehabilitering på en 59-åring? Det var inte uttalat att det var så. Kanske handlade det om att rehabilitering var för dyrt, och varför lägga pengar på det när vi kan ha en massa pappersvändare som ser till att pengarna utbetalas månadsvis. Detta var 2004/05. Det var alltså innan Alliansen tog över.

Jag tror att många människor vill vara friska och vara ute i arbetslivet. Men jag tror att vi behöver hjälpa en del. Det finns olika yrkesgrupper. Folk som saknar armar och ben kan bli världsmästare på olika saker. Hur kommer det sig då att du med ryggproblem inte ska kunna jobba med något alls? Vi måste börja tänka utanför lådan och se till att detta är ett samhälle med möjligheter. Vi måste utmana människor utanför sina trygga ramar. Därför är det bra att man ifrågasätter när folk är långtidssjukskrivna för kroniska problem. Men man måste också kunna stötta med råd och förslag. För det är inte lätt att själv ta sig ur den trygga hamnen man har.

Men därifrån till att skära av döende cancersjuka känns steget långt. Vissa handikapp kan man lära sig leva med. Vissa saker inte. Har man ingen framtid, då ska man inte behövas stressas upp för att dagarna tar slut.

Annonser