Vi gillar olika har Aftonbladets som tema nu. Jag kan väl inte tycka annat än att det är lite dråpligt att chefsredaktören gillar lika både på jobbet och där han bor (se kommentarerna längst ner klippt från hans blogg…)

Men ja, jag gillar mångfald. Tyvärr är jag inte så duktig och social att jag kan lära känna folk. Men på barnens dagis fanns det många barn och man hälsade alltid på föräldrarna när man träffade på dem vid hämtning och lämning. Och det verkade inte vara något fel på dem. Varken barnen eller föräldrarna.

När jag bodde i Gottsunda hade vi en halvdöv eritrean som bodde i trappan ovanför. Han hade alltid TV på högsta ljudet och det var väl någon granne (inte vi) som då och då klagade på detta. Själv störde vi oss inte på detta. Men han kom lite då och då ner med sitt barnbarn för att ursäkta sig på stapplig svenska. Ibland träffade vi på honom i tvättstugan. En gång berättade han att haltningen och dövheten kom ifrån en mina. Det är lite svårt att sätta sig in i hans situation. Vad svarar man egentligen? Men jag är glad att han fick komma till Sverige. Han var jättenöjd och pratade nästan med tårar i ögonen om Sverige. Visst han kostar säkert pengar för staten men jag ser inget problem med honom eller majoriten av invandrare som kommer in i landet.

Men sen har vi då de som begår brott. Det är mycket brott nu begångent av folk som inte har svenskt ursprung. Kanske beror det på utanförskap. Kanske handlar det om föräldrar som för över hat. Kanske handlar det om något annat. Men det händer alldeles för ofta. Mord, misshandel, våldtäkt, vandalism. Den kostnaden känns inte ok att ta.

Det måste finnas ett sätt att sätta ner foten. Att alliansen och de rödgröna nu pratar om att gå tillsammans i invandringspolitiken/integrationen bara för att stänga ute SD känns lite tveksamt. Det är ju deras politik tillsammans som har bäddat för konflikterna. Kommer de inse att det kommer krävas en förändring, eller kör man med status quo?

Annonser