Av någon underlig anledning så funderar jag mycket på det här med rasism nu. Är de facto rasistisk när jag ogillar vissa personer?

Jag kan verkligen inte få det till det. Rasism för mig är när man bedömer någon för dess ”ras”, hudfärg, ansiktstyp mm. För mig är det totalt oväsentligt när man ser till hur en människa är. Det handlar väl för mig mer om kulturella skillnader som kan ställa till det. Då handlar det inte om folk äter fläsk eller inte. De får väl till och med äta katter och hundar om man så önskar – men jag tackar väl nej om man bjuder mig.

Men jag har min kultur och tradition som jag är uppväxt med. Kanske är det ”svensk” kultur,  kanske en blandning av bohuslänsk pappa och ångermanlänsk mamma med uppväxt i Hälsingland. Min uppväxt och erfarenheter har gjort mig till den person jag är.

Jag är väldigt reserverad och blyg när det kommer till främlingar. Jag har svårt att själv skapa kontakt med folk. Jag kan nog för de som inte är så duktig på att läsa av verka öppnare än jag är då jag alltid försöker vara artig. Jag vill absolut inte såra, så börjar folk prata med mig så försöker jag svara på ett trevligt men inte alltför uppmuntrande sätt. Det är där som krockar kan inträffa.

En del människor misstolkar min vänlighet och passerar gränsen för min personliga sfär. Det blir då väldigt besvärande för mig. De flesta människor läser ganska snabbt av att jag är ointresserad och obekväm i situationen och backar. Men vissa personer kan vara påstridiga. Detta har väl inte hänt så här jätte ofta (jag är och har trots allt aldrig varit en femme fatale…) men de gånger som folk inte har fattat vinken har det varit folk med utländsk härkomst och vid ett tillfälle en dvärg som inte tvekade att tafsa där han kom åt. Eftersom jag har svårt att veta hur jag ska freda mig vid sådana tillfällen så blir jag bara mer besvärad, framförallt då jag också är rädd att personen ska uppfatta att mitt avvisande ska bero på fördomar .

Jag pratade idag med en arbetskompis som då beklagade sig lite att den yngre generationen från vissa kulturer gärna ser dansande yngre kvinnor på uteställen som fair game att känna på. Hur man kan tro att en kvinna uppskattar att en okänd man tar dem på baken har jag aldrig riktigt förstått. Oavsett vad man är för kultur. Men visst, säkert finns det de som blir smickrad över detta. Men de är nog väldigt få. Risken är att man får en snyting tillbaka – eller tyvärr om det är jag som råkar ut för det ett panikslaget leende och snabb flykt.

När jag var till Finland sist så var vi ett kompis gäng och en av tjejerna var då en som jag aldrig lärt känna. Man kan väl uttrycka sig som att hon klädde sig utmanande. Knälånga stövlar – nätstrumpor – kort svart kjol – vit urringad blus – långt lockigt löshår och ett par inköpta bröst. Jag har aldrig någonsin haft så många killar som dansat runt mig när jag varit ute. Eller varit så osynlig. Det tog en liten stund för mig att smälta hennes kläder. Jag är aningens konservativ (för att uttrycka det milt). Hon var däremot en väldigt trevlig person och lätt att prata med. Men bland de killar som drogs till oss så fanns det då en mörkhyad kille som inte kunde hålla sig undan. Hans åsikt var tydligen bröst = rattar och rattar ska man naturligtvis styra med, och kom då och då upp med händerna för att göra detta. Tjejen hade väl lite mer skinn på näsan än vad jag har och lyckades väl avstyra det så gott det gick varje gång, även om han återkom. Det fick åtminstone mig att fundera på det här med burka hos muslimska kvinnor. Att de måste ha burka för att annars skulle män attackera än bara för att de frestades så. Och det tycktes i alla fall i denne Don Juans fall vara korrekt. 

Det är liksom inte ovanligt att människor från andra kulturer misstolkar svenska kvinnors utstrålning till att det är serverat. Och en del har väldigt svårt att uppfatta signalerna som man sänder ut. Det gäller absolut inte alla. Men tyvärr är det dessa som man kommer ihåg. Och det är väl där som kulturkrockarna dyker upp. Skulle jag räkna upp alla jag träffat i olika sammanhang som har utländskt ursprung skulle det vara väldigt många om jag ens skulle minnas alla. Skulle jag däremot fundera på vilka som jag reagerat negativt på så är det inte alls många.

– En arbetskompis som såg sig som en charmör och så fort jag hjälpt honom med något alltid sa att han skulle gifta sig med mig om han inte var gift (fat chance…)
– En städare som på mitt nuvarande jobb som ägnar någon timme att ligga i vår soffa och äta frukt och pilla på sin telefon och komma med vänskapliga kommentarer. Eftersom soffan står precis vid toaletterna leder detta till att alla vi kvinnor håller oss under denna tid.
– Killen som jag berättade om ovan som antastade min väninna
– En liftare som far tog upp som vi bjöd på middag och övernattning, som senare återkom när pappa var borta och onanerade framför min lillasyster (6 år) och försökte antasta mig när jag precis höll på att klä på mig (jag var vid tillfället 15 år)
– Ett par killar som pratat med mig på bussen när jag gick på gymnasiet, och vid ett par tillfällen några som flörtat med mig när jag varit ute som jag beskrivit.
– En utbildare som benämnde den andra kvinnliga eleven som ”söta-Lotta” och pratade med mig som mindre begåvad, med tydlig hänvisning till att jag var tjej. Jag lyckades visserligen sätta honom på plats genom att visa mina kunskaper – men då blev han å andra sidan så imponerad så jag blev förolämpad för det 🙂

Så med tanke på i hur många sammanhang jag ändå mött invandrare så är det inte så många fall som varit problematiska. Men oftast känns det som problemen ligger i när de inte förstår att jag inte ser mig som kvinna som vill bli beundrad i första hand. Jag vill ses och bedömas som en människa snarare än ett objekt.

Min kompis från jobbet som hade lite bekymmer med tafsande killar har ett mer svenskt utseende än mig. Blond, blå ögon, fräsht brunbränd. Modemedveten. Hon råkar ut för det här med objetifiering lite mer än vad jag gör. Oftast är det svenska tjejer med blont hår som upplevs som mer exotiska som gör det. I integrationen gäller det att få de som kommer in i landet att acceptera hur vi svenskar är, och inte döma ut oss som lättfotade efter deras normer. Jag tror att det är en nyckelpunkt för att få integrationen att fungera. För om vi svenskar är rädda för att en muslim per automatik ska anse att det är ok att våldta en tjej som de upplever som utmanande så kommer vi inte öppna upp oss för dem. Och varje gång jag ser en utländsk kille som fortsätter tafsa på en tjej för att han gillar hennes urringning, eller kjol,  så bekräftas den myten. Så hur ska vi lösa problemet? Är det bara den svenska rasismen som är problemet i samhället? Eller finns det något som ligger bakom rädslan som lett till Sverigedemokraternas framgångar?

Annonser