Tankar om att lögner

Jag är en väldigt sanningsenlig person idag. Jag kan väl inte säga att jag alltid varit det under min uppväxt. Jag kunde dra till med snabba lögner för att skydda mig själv när jag gjort något jag skämdes för och inte kunde stå för. Men jag lärde mig ganska snabbt lite saker om lögner.

1) Har man anlag för att rodna och konstant rodnar när man ljuger så kommer folk inte gå på lögnerna. Och om folk inte går på det så blir det värre än om man erkänner direkt.

2) En avancerad lögn med en berättelse om vad som hänt mer än ”det var inte jag” kräver ganska mycket. Det hela måste vara trovärdigt, man måste komma ihåg vad som sagts och till vem. I längden väldigt påfrestande. I mitt fall handlade det om min fiktiva pojkvän i tredje klass (han som bodde vid vårt sommarställe, och som aldrig kom på besök). Att vara den enda tjejen i min klass som inte hade haft en pojkvän var liksom inte så upplyftande, eller bra för ryktet.

Nåväl. Jag kan alltså förstå ett visst behov av lögner. I mitt fall hände det väl inte så mycket om jag erkände att det faktiskt var jag som gjort något. Mina föräldrar uppskattade detta mer än om jag ljög om det. Men säg att föräldrarna inte gillar ett beteende. Om det handlar om föräldrar som slår barn som missköter sig på något sätt. Skulle ett barn då erkänna att det var de som gjorde det (t ex sparkat en boll genom en ruta)? Jag tror att självbevarelsedriften skulle skapa bra lögnare. Barn som mobbas också i skolan kan vara väldigt bra att tona ner mobbingen hemma. Det är väl det som gör att många föräldrar blir så chockade när de förstår omfattningen när det kommer fram. Barnet skäms för att vara mobbat. Skuldbelägger sig själv och säger att allt är bra på skolan.

En annan sak som gjorde att jag faktiskt blev förespråkare för sanningen var att jag träffade på några lögnare. Jag träffade på några kompisar under tiden jag gick i högstadiet som gärna berättade historier om vad de varit med om, och hur de var släkt med kända personer. Den första personen trodde jag länge på, jag förutsätter att folk är sanningsenliga. Men sen insåg jag att det helt enkelt inte kunde stämma. Jag blev då väldigt besvärad. Hur ska man agera när man pratar med någon som ljuger en rätt i ansiktet? Inte för att skydda sig själv, utan framstå som någon annan. För mig var det svårt att konfrontera någon. Det känns som det skulle vara förödmjukande för den personen, och jag klarar inte av att såra någon. Å andra sidan kunde jag inte hålla god min heller – för hur dum anser personen att jag är som ska gå på historien? Vänskapen med de få personer som varit på det sättet har ganska snart runnit ut i sanden. Den typen av lögnare har jag nämligen väldigt svårt för.

Men kanske är det för att jag kan sätta mig in i känslan att ljuga för att skydda sig själv som gör att jag förstår att 16-åringen ljög. Om det var så att någon såg knepiga blåmärken och frågade om dem, vad skulle hon säga?

Om min bästa vän när jag var 16-år, konservativ, pryd och oskuld – skulle komma med blåmärken så skulle jag med fråga. Hur skulle vår vänskap ha klarat den vetskapen? Visst hade hon kunnat sagt att jag inte haft med det att göra – men det skulle naturligtvis gjort mig än nyfiknare. Eller om hon varit tillräckligt motvillig hade det kanske också påverkat vänskapen. Så något måste sägas. Jag kan förstå det. Det jag inte kan förstå är att hon tillät sina lögner skada någon annan.

Annonser