När jag var liten och skulle börja skolan så kom jag gråtande hem. Jag förklarade att jag inte kunde börja i skolan för att jag var för dum. Det hade A sagt. Mamma frågade förbryllad på vilket sätt jag var för dum, och jag förklarade att jag inte kunde läsa. Mamma tog ett djupt andetag och förklarade att 1) Läsa fick man lära sig i skolan, och 2) Jag hade kunnat läsa ett par år vid det tillfället (hon tillade inte att jag tydligen var dum som gick på den lätta). Det visade sig att A sedan inte kunde läsa och hade väldiga problem. Troligtvis var det något som hon led av utan att jag insåg detta vid tillfället. För mig var A en lycklig person. Hon var den populäraste tjejen i klassen och hon var så enormt vacker med sitt långa guldblonda hår. A var den som bestämde i klassen. Vi var 7 tjejer upp till högstadiet, sen var det väl någon som flyttade dit och iväg under tiden. Det var en stökig kille som säkert hade någon diagnos som hade utsatt mig som sitt hatobjekt. Anledningen kunde nog vara att vi köpte huset som de sålde när hans föräldrar skildes när han var runt 4-5 år.

I övrigt så var det väl inte så många bråkiga killar. Vi hade många lärarungar i klassen (fyra killar och så jag) och av någon anledning så var väl vi plugghästarna. Jag umgicks egentligen aldrig med någon av dem. Egentligen hade jag väl inte någon kompis i klassen, men det var inte något jättestort problem, om de inte retade mig, det var till viss del självvalt. Jag tyckte det var roligare att läsa en bok än att leka något.

Men ibland så ville jag trots allt vara en del i klassen. Men jag upplevde att det fanns färdiga roller bland tjejerna i klassen där jag aldrig riktigt platsade.

Drottningen A. Hennes närmaste ”tjej” K. Jag beundrade K väldigt mycket. Också henne för hennes skönhet skull (jag var rätt ytlig som liten…). Jag lärde mig snabbt att ville jag att K skulle leka med mig så måste jag ha något att erbjuda. T ex när vår hund fått hundvalpar. K:s föräldrar såg hellre att hon lekte med mig än med A då jag var mycket mer artig. Detta talade K om för mig inom hörhåll för A. A blev inte mer positiv till mig av detta. Vi hade även M i klassen. M var väl en av de smartaste – och även hon en skönhet. Men hon valde inte att vara tydlig med det utan lyckades hålla sig bland de populära ändå. A kände sig väl hotat av M och kunde ibland agera väldigt grymt för att sätta henne på plats. T ex genom att medvetet utestänga henne från någon fest. Vi hade också U. Henne såg jag som hovnarr. Hon var den kraftiga tjejen som blev populär genom att driva med andra. Sen hade vi S. Hon var det egentliga mobbningsoffret. Till skillnad från mig så ville hon verkligen vara med i gänget. Och det fanns inte en chans att hon skulle få vara med. Så man kunde locka henne och sedan göra narr av henne. Jag tyckte synd om S, men hade inte riktigt förståelse för henne då. Jag kunde inte riktigt förstå det behovet av vänner.

Själv var jag utanför, men ändå inte lika mobbad som man kan läsa om folk. Jag var väldigt försiktigt med vad jag sa och vågade inte stå upp för mig själv så mycket. Det blev enklast så. Men allt som sades tog jag åt mig. Om någon visslade efter någon så förutsatte jag att det var efter min breda bak. Jag var livrädd att sätta mig bredvid någon för att de skulle resa sig och gå iväg. Alltså satte jag mig själv ensam först. 

När vi kom upp i högstadiet så ställde jag upp att plugga med A inför prov ibland för att hjälpa henne. Jag tror att det behovet av mig gjorde att hon tolerarade mig bättre. Jag drömde om att klättra in och klippa av hennes långa blonda hår någon natt delvis av avundsjuka. Hon var samtidigt avundsjuk på mig som hade lättare för mig i skolan.

Vi har inte haft någon reunion sen jag gick ut högstadiet, och jag har väl adrig önskat träffa dem heller så mycket. Vi var människor utan något gemensamt förutom att vi gått i samma klass i nio år.

När jag har blivit lite äldre så har jag fått mer förståelse för min klass. Någonstans insåg jag väl utseendet faktiskt inte var allt, och att livet nog inte hade varit mycket bättre om jag varit en Miss Sverige. Jag kunde få förståelse för de andra. Inse att alla haft något att tampas med. Jag hade kunnat betett mig bättre och även de.

När jag läser då om hur hemskt det är för tjejer i skolan så tänker jag på oss. För mig var killarna i periferin. Jag kände mig nedtryckt, men det var egentligen aldrig killarna. Eftersom jag inte umgicks med killarna så vet jag inte hur de fungerade eller tänkte på saker och ting. Jag märkte aldrig av någon hierarki bland dem på samma sätt som bland oss tjejer. Det har väl lett till att jag tänkt att det måste vara enklare att vara kille, just för att det aldrig tycks vara problem när de är mer än två tillsammans.

Nu när jag då fick söner har jag väl noterat att det kanske inte är helt enkelt. Min son hade en dagiskompis som bara ville att min son skulle leka med honom. Det kunde leda till knuffande och slagsmål från kompisens sida när min son då tröttnat och ville leka med någon annan. Det hade väl kunnat vara lätt att lösa problemet med att sära på dem. Tyvärr var de bästa kompisar och drogs som magneter till varandra tills min son kände att han ville göra något annat.

Det som stör mig i hela den här debatten är just att ”flickor” och ”pojkar” ska vara på ett visst sätt. Och om man inte är på det sättet så får man ändå kollektivt ta ansvar eller offerrollen. För mig blir det att förenkla saker för mycket. Att bedöma personer utifrån fack. Mig som tjej, lärarunge, utböling (vi var ju inflyttade), plugghäst. Vilken roll var det som definierade mig och dömde ut mig? Ur vilken roll agerade de som frös ut mig, fnittrade åt mig? Var det avundsjuka eller könsmaktsordning?

Tjejerna i klassen var väldigt stökiga och pratade gärna. Framförallt på musiktimmarna. En gång sa musikläraren:”Om alla ni tjejer för en gång skull kunde vara lite tystare” (eller något i den stilen) vilket gjorde att jag, som definierade mig som en av tjejerna protesterade och sa att jag minsann inte satt och pratade fick ett fräsande: ”Jamen du säger ju aldrig något ändå” som svar. Det var väl en av de gånger jag verkligen reagerat mot ett hopklumpande av mitt kön. Att jag kände mig bedömd och tillrättavisad för att jag var tjej. Att det sedan verkade vara till min nackdel att jag inte körde deras race retade mig väl än mer. Jag kan tänka mig att det måste kännas så för killar när de anklagas för misshandel och våldtäkter när det ligger så långt ifrån deras natur. Varför ska de ta skulden för vad någon annan gör? Hur långt kan man dra en sådan skuld?

Annonser