Kan man vara kompisar med alla människor och förvänta sig att allt bara blir bra? Frågan har ju blivit lite aktuell i och med SDs inträde i riksdagen och den efterföljande debatten.

Kan en vänsterpartist med äran i behåll vara vän med en moderat? För mig är det personer jag gillar/ogillar. Det kan vara kemi, eller deras agerande. Till exempel har jag svårt för människor som pratar skit om andra. Som uppför på ett sätt när de har personen framför sig – och sedan på ett helt annat sätt när de är i närheten. Falskhet helt enkelt. Om någon har en knäpp åsikt gör det väl inte så mycket, det handlar om hur de agerar efter den åsikten. Om de gör det med knepiga uttalanden, eller uppmuntra andra till att göra något felaktigt.

Att någon inte håller med mig tycker jag kan vara väldigt spännande. Jag är lite velig av mig och har inte så ofta tvärsäkra åsikter. Till exempel så är jag lite tveksam till SD agerande att gå ut ur kyrkan. Jag kan förstå dem och hålla med om att biskopen gjorde övertramp. Men samtidigt så är det ett aningen omoget beteende. Fast å andra sidan verkar det inte vara de enda omogna i riksdagen i dag då. Men ok.

Har man humor och självdistans så kan man enligt mig överbrygga de mesta motsättningarna. Men det gäller att vara beredd att nå dit. Det är väldigt populärt att prata om ”i min värld” nuförtiden. Problemet är att min värld inte behöver vara samma värld som den någon annan har som referensramar. Vi har båda rätt till våra världar – men det intressanta för mig är vad man kan lära av varandra. Vad är det som ligger bakom en vänsterpartist tankar?

Ibland kanske man inte kan lära sig något. Om en person diskuterar och förminskar mig i en debatt med ”lilla vän” och kommer förlöjligande kommentarer så känns inte diskussionen värdefull. Då retar de bara upp mig och jag har svårt att formulera mig då det finns så extremt många tankar som kommer fram. Oftast blir jag då den omogna personen de försöker få mig till. Jag ser mig nästan stå och stampa med foten. Därför föredrar jag bloggdebatter. Oftast hinner jag hämta andan och fundera litegrann innan jag hamnar på en alltför låg nivå.

Humor är som sagt ett måste för mig. Kommer ihåg en MUF-tjej på gymnasiet som jag innerligt avskydde. Hon var som man sa då ”stroppig”. Advokatsdotter. En dag så kommenterade hon en annan tjej som hon då ogillade med orden ”Hon är ju till och med mer egoistisk än mig!”. Efter det så blev jag lite mer positivt stämd mot henne. Visserligen kan man väl tycka att om man ser sina egna fel så kunde man jobba lite på att få bort dem. Samtidigt tycker jag om när man ser sig själv med självdistans.

Jag har svårt för människor som har väldigt bestämda uppfattningar hur personer är utifrån en speciell parameter. En gång dividerade jag med en dam som hävdade att kvinnor ville vara hemma och ta hand om barnen och laga mat. Jag blev extremt upprörd. Jag anser helt klart att det finns kvinnor som faktiskt önskar det. Men det är inte alla. Och att påstå att alla kvinnor som jobbar gör det för att de tvingas ut kändes närmast kränkande för mig. Sådant kollektiviserande gör mig så förbannad. På samma sätt har jag svårt för folk som hävdar att alla invandrare är brottslingar och borde köras ut. Visst finns det personer som har misskött sig. Men poängen är att det är inte alla.

Den som mördade Nancy Tavsan till exempel. Ett extremt långt register som kulminerar i ett mord. Hur kunde det få gå så långt? Den person som nu är misstänkt för Elins mord har också ett register. Inte i Sverige visserligen men i USA. Har vi någon som helst koll på folk som kommer in? Bryr vi oss? Det finns folk som kommer in i Sverige som missköter sig. Men det är absolut inte majoriteten. Men att bara förlöjliga SD utan att titta och besvara de siffror de presenterar känns för mig rätt dumt som strategi. Det lyckades få in SD i riksdagen. Visst kan vi fortsätta släppa in alla i landet – men när det inte finns något för dem att göra här, när folk växer upp med utanförsskap är det inte effektivt eller konstruktivt. Vi måste börja fundera vad som händer sen. Varför röstade folk på SD?

När det gäller humor som riktar sig mot SD. Varför är det ok att driva med Åkesson för att han kommer in i en landskapsdräkt i riksdagen? Min svärmor och hennes släktingar har alltid landskapsdräkter vid högtider. Varför är det inte ok att ha det vid riksdagens öppnande? Tänker man tillåta landskapsdräkten att bli en rasistisk symbol genom att göra narr av den?

För mig är humor och göra narr eller förlöjliga någon olika saker. Man kan skratta med en person, eller skratta åt dem. Man kan skratta och förminska en persons uttalande. Men man bör vara säker på att man har det exakta uttalandet. Så det inte är ett felaktigt citat som någon tidning har gett personer (det inträffar…). Till exempel när man bestämt hävdar att Stockholmare är smarare än lantisar. En bra politiker som kommer tillbaka efter det måste ha ett jäkligt humoristiskt sätt att såga sig själv. Vet inte hur Anna har klarat detta, men det är bara att inse att det kommer ligga henne i fatet. Jag har aldrig fått klart för mig hur hon backade från detta med äran i behåll.

Om jag har förstått saken rätt så ska Åkesson någon gång ha skickat ut information till medlemmar att de inte ska ha SS uniformer till möten för att det kunde se illa ut. Vet inte om det stämmer, men om det verkligen är så, så kan jag väl kanske tycka att det vore att använda det som argument än att vägra sitta bredvid någon på grund av deras sjuka ideal. Förklara istället hur dessa ideal har manifesterats. Då kan vi andra småle med.

Visst jag tycker att det var lite lustigt att Åkesson ska ha uttryckt att han blivit kränkt av biskopen. Kränkt är väl något det har gått inflation i, och det är många som stört sig på hur kränkta människor blivit i olika sammanhang. SD anhängare har ofta retat sig på att det är många invandrare som konstant går omkring och känner sig kränkta. Alltså kan jag väl tycka att det ett ord de kanske själva inte skulle vilja använda.

Jag skrattade åt Beatrice Asks uttalanden när hon pratade gredelina kuvert. Jag står för att jag tycker hon är en olämplig person på sin post utifrån sina åsikter, och brist på kompetens inom sitt område. Däremot skulle jag inte gå ut ur ett rum om hon råkade befinna sig där.

Låt mig få höra Åkessons idéer och politik. Låt folk som kan det här med humor få analysera dem. I stället får vi skratta åt övriga riksdagen som slår knut på sig för att vara så politisk korrekta som det bara går och ta avstånd  på de mest pinsamma sätt. SD målar nu ut sig som martyrer skriker folk. Jag har inte sett så mycket av det de skrivit om mobbingen. Det jag har sett skrivits har varit människor som inte stöder SD politik (till exempel jag själv) men som ogillar mobbing i alla sammanhang.

Den enda gång jag hörde Åkesson debattera gjordes det med en gråtmild Nalin Pekgul som öste ut anklagelser och frågor över honom. Hon gav honom däremot aldrig chans att svara. Han själv satt och försökte låta henne prata till punkt. Många skrev att hon vann den debatten. Själv tyckte jag han framstod som en artig person som inte vill avbryta någon. Kanske inte ett politiker ämne alltså 🙂 Tänk om det varit en slipad debattör istället. Som låtit Åkesson komma fram med idéerna istället och sedan smula sönder dem? Tänker på Aktivarum och Oh the irony till exempel. Istället fortsatte man med taktiken att tysta honom. Resultatet kom som ett brev på posten. Och stödet har nog inte minskat som jag förstått det.

Annonser