Det finns saker som jag ständigt oroar mig för.Tänk om något skulle hända mina barn. Hur kan jag beskydda dem mot allt? Samtidigt är jag inte så rädd för ”normala” saker. Sen barnen började gå så har de testat gränserna och sprungit och ramlat omkull. När jag var på öppna förskolan så kommer jag ihåg hur alla andra föräldrar drog efter andan när min 10 månaders kille dunsade i golvet. Själv kollade jag läget och oftast så reste han sig snabbt upp och fortsatte som ingenting hänt. När han började på dagis så var dagisfröknarna i upplösningstillståndet de första veckorna. Han var överallt. Men de upptäckte snart att han lärde sig. Hade han ramlat någonstans så var han försiktigare nästa gång. Och skadorna var snabbt bortglömda. De lät mindre glada när jag berättade att lillebror var snäppet värre. Men även honom vande de sig vid.

Men sådana saker är jag inte det jag oroar mig för så mycket. Jag oroar mig för sjukdomar. Leukemi till exempel. Jag är orolig när de är ute och reser, i bil, med flygplan när inte jag är med. När vi är ute på stormarknader och de vandrar bortåt. När man ser sig om och under en halvsekund inte ser barnet så kan det hinna komma många tankar. Men sen finns det saker som man inte oroar sig för men kan hända.

Tänker på mamman vars tvååriga son hölls som gisslan av en psykiskt störd knivman. Jag kan inte ens föreställa mig hur det hade känts om det varit min son.

En annan mamma jag känner med i dag är mamman till Marcus som tog livet av sig live på Flashback. Många var det som hejade på i tron att det var ett ”troll”. Samtidigt så läser jag att trots allt var folk som spårade IP nummer och larmade SOS. Det finns många som har räddats till livet tack vare att gå ut på Internet. Jag känner åtminstone själv till ett fall där en bloggare jag respekterat fått nog. Jag har inte läst Marcus tråd, och har heller inget intresse av att läsa den, så jag vet inte hur mycket det stämmer att en del försökt stoppa honom. Fruktansvärt är det i vilket fall. Framförallt för de anhöriga.

Bara tanken på att något av mina barn skulle ta självmord gör mig kall och ger mig mardrömmar. Hur ska jag se tecknen? Vad kan jag göra? Men tanken att deras död dessutom skulle filmas för att finnas på nätet till allmänt beskådan. Att veta att folk sitter och diskuterar och skämtar till bilderna av mitt döda barn. Skulle jag se bilderna? Jag är övertygad om att jag skulle försöka se dem. Och sedan ångra mig resten av livet. Men troligen skulle jag vilja se dem för att bekräfta att det verkligen hänt.