Min äldste son går på så kallad lekjudo. Jag är med honom här och tittar på detta. Jag har varit sugen på att låta honom vara med på detta sedan jag såg en visning av detta i den veva vi flyttade hit, till och med innan vi fick barn. Men just nu känner jag mig så j-a trött på detta. Sonen gillar det, därför fortsätter vi väl, framförallt som det är billigt. Men det finns saker som håller på att reta mig till vansinne just nu.

1. Småsyskon – föräldrar har med sig sina andra barn. Dessa är väldigt aktiva. Har själv med mig yngste killen ibland. Men när han är alltför livad så inte sjutton sitter man kvar och överröstar fröken. Skriker ungen så går vi ut i omklädningsrummet eller andra utrymmen. Både föräldrar och barn kan högljutt diskutera. Ibland har det kommit tillsägelse, men inte denna termin då. Själv tycker jag det är respektlöst.

Denna termin har vi bytt fröken. Där har vi mina övriga problem.

2. Fröken pratar konstant högt. Kanske för att överrösta resten av folket. Hennes röst är dessutom skrikig röst vilket gör att jag går hem med ont i huvudet.

3. Hur ska man lära sig? Fröken visar och talar om. Sedan står hon oengagerat och tittar runt när barnen försöker följa instruktionerna. Hennes hjälpinstruktör är mest intresserad av att vända upp och ner på en av deltagarna. Lillebror kanske? Det har inte framgått. De andra barnen verkar han inte ägna någon uppmärksamhet så vad hans funktion är är väl tveksamt. Det är väldigt få tillfällen jag se fröken själv hjälpa någon att utföra övningarna. Min son är väl inte den enda som är dålig på detta, men det är väl honom jag ser mest. Det är honom jag lider med.

Min son är en fantastisk kille. Han tycker om att lära sig saker. Han läser en massa kunskapsböcket för barn. Han gillar Kalle Kunskapsspel. Han är en hejare på att bygga lego. Han är en mycket duktig crawlare efter att ha gått på simskola sedan han var liten. Han vill så gärna. Inte för att vara bäst – men för att han tycker det är roligt.

Gympa var inte min starka sida. Min koordination suger rent ut sagt. Och det är ganska tydligt att det är nedärvt. Men sonen är intresserad av att lära sig, men jag märker att hans engagemang försvinner mer och mer. Precis som mig behöver han en stark lärare. En som ser barnen och säger ifrån när det behövs. När läraren nonchalerar dåligt beteende så tar han efter de andra (till exempel det barn som lyfts upp och ner och som konstant struntar i att lyssna på fröken). Han bli ofokuserad och tjattrar istället för att öva. Jag märker direkt när läraren någon gång säger ifrån att han genast sträcker på sig och i några minuter verkar trivas och verkligen försöker. Och misslyckas. Och tappar fokus igen. För fröken har noll och intet intresse att hjälpa honom göra rätt. Och jag lider med honom, samtidigt som jag blir vansinnig på att han tar efter de busigaste av ungarna och gör allt för att bara höras och synas på något sätt.

Jag undrar hur det är på skolan. Är det på samma sätt där? Tittar läraren ut över klassrummet för att se vart det brinner mest? Man svär över auktoritära lärare som barnen har respekt och lyssnar på. Det är inte så det ska vara i moderna samhällen. Själv är det sådana personer som faktiskt kan säga till på skarpen som är de lärare som varit bäst för mig under min skolgång. Det är dem jag nostalgiskt tänker tillbaka på. Inte de nybakade unga lärarna som nästan var rädd för eleverna.

Hoppas vi snart höjs upp en nivå i gruppen. Och att vi får tillbaka den gamla fröken. Då tror jag både jag och sonen kommer trivas mycket bättre.

Annonser