Jag såg igår debatten mellan Åkesson och Ullenhag i Aktuellt. Min reaktion var att det verkade vara ett steg åt rätt riktining. Ullehag konstaterade från början att det var för mycket debatterande OM SD snarare än MED dem. Jag noterade också att han pratade om en reform som skulle komma i december som skulle göra det lättare att ta hand om nya människor: Citatet ”Ask not what your country can do for you, but what you can do for your country” kom då för mig. För mig känns det som ett steg i rätt riktning. Man har insett att SD kommit in, och börjat ta till sig av kritiken. Sen får vi väl se hur de tänker sig att lösa detta.

Jag läser då om debatten i Expressen och fångas av en kommentar till artikeln av snuskburken.

vad många inte fattar är att svensk grundlag slår fast alla människors lika värde. denna skrivning ställer alla etablerade riksdagspartier sig bakom. Men det gör inte SD. Och som alla vet kan inte grundlagen ändras utan att ha två beslut med ett riksdagsval emellan. av detta skäl blir det oerhört problematiskt att behandla SD som andra partier. Partiet anser att de står utanför svensk grundlag. Det gör det hela oerhört komplicerat.

Jag anser att alla människor har lika värde. Men samtidigt så är man ju sig själv närmast. Om jag har möjlighet att rädda någon i min familj eller någon okänd – vem skulle jag värdera högst där.

Om en person har mördat någon annan – hur är det med värdet då, skulle jag värdera den personen lika högt som en ung person som inte gjort något? Hur skulle jag värdera mördare, en som har begått ett mord på ett barn, och en person som jag kanske känner sedan tidigare?

Handlar värderingen om hur mycket folk får ”kosta” för staten? Hur kommer det sig då att budgeten för vård av äldre och barnomsorg i vissa kommuner är så mycket lägre än kostnaden för invandringen per person? Är inte inhemska barn och gamla lika mycket värda?

Hur beräknar vi värdet av en människa när ett brott begåtts mot något? På en straffskala? Skadestånd? Hur kommer det sig att träd som huggs ner leder till mycket högre skadestånd än om man dödat barn?

Att prata om människors lika värde är ju något som alla gör – och säkert känner att de faktiskt står för. Men hur visar man det i verkligheten? Som arbetsgivare, t ex på Aftonbladet, och andra tidningar där man har väldigt få människor med utländska efternamn. Handlar det om att det inte finns tillräckligt med bra invandrar reportrar? När det argumentet tas om varför det finns för få kvinnor på vissa poster så sågas detta argument direkt. Men det accepteras att av all denna arbetskraft som kommer in i Sverige så är det ingen som duger för Aftonbladet. Tyder detta på att Aftonbladet värderar alla människor lika?

Skulle jag vara arbetsgivare så skulle jag inte ha minsta dubier att anställa många av de som jag har jobbat med. Just nu har jag en kollega som är fantastiskt duktig på det han gör. Pedagogisk och trevlig. Men skulle det komma in en ansökan med dålig svenska, felstavningar, dålig grammatik så skulle jag inte ta in den personen på intervju. Oavsett om han heter Svensson eller Mustafa i efternamn. Jag skulle heller inte ha något problem att anställa Mustafa om han kommer in på en intervju och gör bra ifrån sig.

Om han tar den på svenska. Han behöver inte ta den på flytande svenska – jag förstår knappt gotländska och skånska ibland, men kan nog anställa folk som pratar det. Man märker ganska snabbt om folk är intresserade av att göra sig förstådd eller inte. Men om personen kommer in, vägrar ta mig i hand för att jag är kvinna, och nästan behöver en tolk för att göra sig förstådd så skulle jag inte anställa honom.

Troligen skulle det resultera i en DO anmälan mot mig. Jag kanske dessutom skulle förlora. Däremot så är det ingen som ifrågasätter att jag inte anställer en Svensson som stirrade på min urringning, som svär en massa under intervjuen och gör ett allmänt dåligt intryck. Det skulle ses som accepterat att jag värderar ner denna personen som alternativ. Men på något sätt så förväntas jag värdera upp en invandrare för att inte anses vara rasistisk. För mig handlar det egentligen om omvänd rasism. Jag behandlar inte en invandrare på samma sätt som jag skulle behandla en ”svensk”.

Poängen är väl att jag inte tänker på folk som ”man”, ”kvinna”, ”arab”, ”serb”. Jag tänker på dem som individer. Människor helt enkelt. Men om någon på något sätt framhäver sig utifrån en gruppering  så blir det naturligt att det är så man värderar dem. Och att inte kunna språket eller vara intresserad av att lära sig det gör att jag plötsligt ser personen som ”invandrare” och kan bli besvärad.

Hur ska jag agera naturligt här? Vad säger man till dem? Kan jag såra? Det är ungefär samma känsla som första gången jag träffade en människa i rullstol och var livrädd att jag skulle säga något sårande eller kränkande typ: ”Går du ner och hämtar mat?”. Oftast så är inte folk så rädda och tar inte alls illa upp. Men förstår inte personen vad jag säger eller jag vad de säger så kan man missa mycket – och det leder till besvärade situationer när de inte förstått mig och inte vet vad de ska säga, och jag är livrädd att de tagit illa upp av det jag sagt. Jag har jobbat en del med danskar. Där var det mycket sådana problem för mig.

Annonser