När min mamma var fem år så dog hennes pappa. Det var naturligtvis en tragedi för henne och mormor. Men efter några år träffade mormor en ny man och det är den man som jag alltid sett som morfar. Han var en underbar människa och jag har aldrig någonsin uppfattat att han skulle sett oss som något annat än hans barnbarn.

I samma olycka som min riktiga morfar dog i så dog också en annan man. Denna man hade fem barn och deras mamma hade dött i cancer året innan. Barnen spreds bland släktingar som tog hand om dem. Mamma var väl klasskompis med någon av syskonen och konstaterat att de åtminstone hade kontakt vid den tid hennes klasskompis tog studenten.

Jag tänker på dessa barn när det handlar om barnen i Mark. På barn som då hamnar någon annanstans och är beroende av andra människors välvilja. Jag vet inte hur det gick för dem och hur det var att tas om hand av andra människor.

Jag känner däremot en tjej vars föräldrar dog när hon var rätt liten. Hon togs också om hand av släktingar. Ett par som inte hade egna barn och som sågs som lämplig av släkten. De andra skulle inte ha tid med henne eller något sådant. Det fanns ett visst ekonomiskt intresse att ta hand om henne.

Hon växte upp hos dessa människor. De hade synpunkter på allt hon gjorde. På hennes vänner, hennes kläder, hur hon betedde sig. Hennes resultat i skolan. När hon senare fick barn så uppskattade de visserligen barnen, men var i alla fall från början rätt sträng på så sätt att de inte fick sitta i soffan eller vara för högljudda. Jag kommer ihåg hur mycket hon klagade på dessa människor under gymnasietiden. Jag tänkte hon kanske överdrev lite. Men jag insåg att hon hade rätt när jag träffade dem. När någon säger ”barsk” så tänker jag på denna kvinna.

Men trots detta. Trots att hon nu är vuxen och har man och barn så kämpar hon fortfarande för att få deras gillande. Hon tycks inte se det själv, men man märker hur viktig de är för henne när hon pratar om dem. Hon har också kämpat mycket för att bekräftas av omgivningen, på ett sätt jag kanske inte alltid uppskattat, men i dag kan förstå att det handlar om tomheten som liten. Att växas upp hos någon som faktiskt bara tolererade henne kanske för att det var ekonomiskt fördelaktigt.

Jag vet inte hur man ska göra med barn som far illa. Hur många bra fosterhem finns det? Vad försiggår där? Man läser om barn som utnyttjas på sådana ställen på olika sätt. Barn som redan är trasiga kommer försvarslösa till ett hem. Deras föräldrar är i livet men är av olika anledningar inte kapabla att ta hand om dem.

Jag har hört en massa elände om när soc omhändertar barn – och att det är felaktigt och att soc är ett elände. Men ibland är det inte så. Ibland handlar det om att barnen mår bäst under ordnade förhållanden som faktiskt inte är hos den biologiska familjen. Eller vad sägs om fallet i Bromma? Om den mördade tjejen i Vollsjö?

Med dessa historier ganska nära i backspegeln, hur kan man då fördöma en fosterfamilj som gör allt för att ta hand om och älska de barn de tagit hand om? Och skydda dem med alla medel, inklusive att publicera vad som händer. Inser man inte hur viktigt det är med äkta kärlek för barn för att bygga upp en bra självkänsla och trygghet. Varför unnade inte kommunen Mark dessa barn det?

Annonser