”Det är offentliga uppgifter” var något som jag är uppfödd med när det gäller svenska samhälle. Öppenhet och insyn och demokrati. Det var sådant Sverige stod för enligt Samhällskunskapen. Visserligen var böckerna aningen inaktuella redan när jag gick i grundskolan, men hur mycket har egentligen kunnat ändras?

Jag inser mer och mer att det har ändrats. Om det ens någonsin har varit öppenhet här i alla frågor. Visst kan jag hålla med om att det inte kan vara allför offentligt. Av den anledningen så kan jag väl förstå att man sekretessbelägger utredningar när det gäller LVU. Men samtidigt verkar det inte finnas någon möjlighet att syna dem i sömmarna ordentligt när fel begås.

Men nu har man då sekretessbelagt varför Julian Assange inte får uppehållstillstånd. Och hela utredningen om våldtäktsmålen. Något man kan förutsätta vara en hel bunt med information med tanke på den tid man måste ha lagt ner nu. Av vilken anledning? Ibland gör myndigheterna det lätt att få medborgare paranoid och få konspirationsteorier. Framförallt när man kan läsa att det här med Wikileaks kanske inte är så illa som vissa har försökt fått det att framstå. Kanske det till och med kan vara positivt att ha ett opartisk media som kanske kan hjälpa FBI att anonymt släppa information om hot. Även innan deras chefer är redo.

Samtidigt läser jag om den nya ACTA lagen hos Henrik Alexandersson:

Det som överskuggar allt annat är att avtal som styr vår lagstiftning förhandlas fram av byråkrater, under stort hemlighetsmakeri och bakom stängda dörrar.
Det innebär i klartext att lagstiftningen långsamt är på väg att lämna parlamenten och de folkvalda. Med det försvinner den även utom synhåll för medborgare, samhällsdebattörer och media.
Och – i vart fall i USA:s fall – sker detta under insyn av och i samverkan med de företag som har intressen att bevaka i saken.
Detta är uppseendeväckande och anmärkningsvärt. Det kan inte understrykas tydligt nog: Byråkrater, uppbackade av särintressen, förhandlar bakom stängda dörrar fram avtal som får lagstiftande och lagstiftningsliknande effekter.

Och datalagringsdirektivet som, oj så oväntat, har utökats aningen i Storbrittannien.

Just som vi började tro att den nya brittiska regeringen menade allvar med att rulla tillbaka övervakningsstaten – så får vi veta att man nu tänker utöka datalagringen.
Nu kommer man även att lagra till exempel uppgifter om vilka websidor medborgarna har besökt.

Jag tror verkligen jag har missuppfattat det här med öppenhet i samhället…

Men vi behöver väl inte oroa oss här i Sverige, eller?

Sen har vi då striden om fuskande som på något sätt känns relevant när man pratar om samhällets funktioner. Skivad lime har skrivit mycket bra om det idag. Jag kan väl lägga till det här med intyget från dagis vid VAB som tydligen kostar mycket mer än det eventuellt smakar. Jag har inte läst att man har tjänat något på det, även om jag tror man har det. Har kollegor som skitit i att begära ut någon dag för att det bara känns så struligt och de bara inte orkar.

Det här är ganska symptomatiskt för samhället i stort: Man fokuserar på att jaga potentiella smitare istället för att göra det bästa man kan för den betalande kunden. Vi ser paraleller i DRM-diskussionen, som gör knäckandet lite krångligare för piratkopieraren men inte omöjligt, samtidigt som det ofta gör livet ordentligt svårt för de kunder som betalat för innehållet.
Vi ser paraleller i försäkringskassan som anställer 300 fuskjägare som inte hittar nog med fusk för att betala sin egen lön. Paraleller i att vi i allt fler sammanhang ska avkrävas legitimation för att över huvud taget få vistas, vara eller göra helt vardaglia saker.
I nästan samtliga fall handlar det om en ideologisk bakgrund snarare än en ekonomisk. De miljarder som har plöjts ner i nya spärrar för Stockholms tunnelbana ligger flera mil från den gnutta förlorad inkomst de förhindrar. Istället är det en idé om att “alla ska göra rätt för sig” och “vi måste ta itu med fuskarna” som ligger bakom.
Hela samhället omorienteras till den punkt där det blir viktigare att “ta fast smitarna” än att ha så bra service som möjligt för de betalande kunderna. Vi upphör att vara kunder över huvud taget, och blir bara potentiella tjuvar.