Det här med generalisering retar ofta mig till vansinne. Nog för att man själv gör sig skyldig till sådant ibland. Typ när man sitter i bilköer så fort det kommit en mm snö och folk gör 30. Då tänker jag irriterat ”08”. 08, de där som vi kallade 99 (inte riktigt 100..) i Norrland visste man ju hur de var. Nu har jag jobbat, men inte bott i Stockholm i ganska många år och lustigt nog egentligen aldrig träffat på en sån där 08. Men även om jag själv generaliserar så är jag trots allt medveten om att jag gör det, och att det bara handlar om egna fördomar. Men ibland när man läser framförallt kommentatorer på vissa anti-feminist sidor, och vissa feministers debatt artiklar så blir jag bara så trött. Det finns tydligen en sån här mall både för kvinnor och män. Kvinnor blir tydligen garanterat smickrade när en man drar ut stolen och öppnar dörrar enligt vissa av dessa kunniga anti-feminister. Alla kvinnor önskar utnyttja män och kräver alltid att bli servad och bjuden på en date. Enligt de kriterier dessa människor sätter upp kan jag egentligen dra den slutsatsen att jag 1) Inte är en kvinna eller 2) Jag är en unik människa.

Jag skulle bestämt vilja hävda att jag är en kvinna. Jag skulle väl också vilja säga att jag är unik, likt alla människor, men kanske inte just i dessa detaljer. Det finns liksom lite olika kvinnor. Precis som män. Vissa saker som man pratar om kvinnor kan jag väl erkänna att jag känner igen mig i. Styrs ofta av känslor. Extremt dåligt lokalsinne. Dålig att parkera. Gillar romantiska böcker. Är detta då något som stämmer för alla kvinnor? Nix. Min äldre syster till exempel är mycket planerande och väger saker och ting emot varandra. Brusar sällan upp. Kan alltid hitta hem och förklara vägen till något ställe på bra sätt, och eftersom hon inte blev ovän med vår far under körövningarna så lyckades hon också bli en hejare på att parkera. Så inte heller detta är något som stämmer på alla kvinnor.

Andra saker jag kan kalla mig och kanske ibland anse att jag är ”typisk” är väl det här att jag är svensk. Jag är svensk sen överskådlig tid, min riktiga morfar hävdade vallonblod även om vi aldrig kunnat verifiera det. När man pratar om svenskhet så pratar man om de här som står i kö och väntar på sin tur och inte alls förstår vad som händer på kontinenten där kösystemet inte existerar. That’s me.

Många ser svenskar som reserverad men ändå vänlig, och där kan jag väl också känna igen mig. Sen kommer det här med naturintresset som man ser att svenskar har. Natur kan vara rätt trevligt, på avstånd, enligt min mening. Att gå ut i skogen och plocka svamp tillsammans med massa hungriga mygg. Nej tack. Inte heller är jag blond, så inte ens de blå ögonen får mig att se svensk ut. Folk har gissat på irländare (framförallt på tiden jag färgade håret rött..) och tysk/österrikare

Slutligen har man horoskopet. Också där kan jag väl se saker som stämmer. Pappa är oxe = tjurig, envis, sambon är våg = borne diplomaten och själv är jag jungfru = fröken pedant. Och där körde det väl sig. Visst kan jag vara pedantisk på vissa sätt (Gud nåde den som ställer till oreda i min bokhylla...) men i övrigt kan man väl säga att ordningssinnet lämnar en hel del övrigt att önska. Framförallt från mina föräldrars och sambos sätt att se på det hela.

Grejen är väl att man egentligen alltid kan klassificera någon och så finns det något som stämmer. Men risken när man klassificerar någon utifrån bara en detalj, att man själv missar mycket intressanta saker. Det är väl bättre att vara öppen och lära sig att människor är olika.

Och att då, som kommentatorn jag störde mig på, istället för att säga ”intressant, hur tänker du/agerar du/ känner du” när en tjej protesterar mot klassificeringen han gjort av alla kvinnor säger ”du har fel” då kan jag säga att det för mig nästan blir lite för enkelt att placera denna person i ett fack med. Facket för ”idiot”.

Annonser