som lärarunge med en tidigare ambition att en gång i tiden bli lärare, så ligger det här med skola och lärare väldigt nära mitt hjärta. Jag hörde på nyheterna om hur bra betalda lärare är. Det är väl vid de tillfällena man är glad att man inte utbildade sig där. Framförallt som många av mina vänner och bekanta som faktiskt gjorde det inte är så nöjda och tillfredsställda med sina jobb.

Ett par av dem har helt enkelt sadlat om. Min svåger jobbar fortfarande men jag vete katten om jag tycker han verkar vara så bra lärare. Han känns inte som han brinner för det hela. Något jag tycker behövs om man ska bli bra som lärare. Men samtidigt. Brinner man för pedagogin, att lära ut, nå eleverna och fastnar i allt det här runt om. Inte möjlighet att ägna tid åt elevernas lärande. Istället ska man attackeras av föräldrar som är kränkta å sina barns vägnar när barnen inte har klarat en uppgift. Istället för att fundera hur de själva kan hjälpa barnet vidare när de går i 8:an eller 9:an så anklagas läraren.

Min mamma hade en kille i nian som inte helt nådde upp till målen. Rektorn försökte påverka henne att höja betyget. Det var ju så nära ändå.. Mamma beslutade att göra ett till prov för att testa honom. Hon tog en del uppgifter från boken och bad att han skulle träna på alla dessa uppgifter. I sista stund valde hon några andra uppgifter till det här extra provet då hon misstänkte att han sett vilka uppgifter det handlade om. Att hon hade rätt i detta kan väl bekräftas med ramaskriet från killen och att han inte klarade provet. Mamma talade då om att det var kört för honom. Andemeningen var då att han måste gå i sommarkursen.

Killen springer hem, beklagar sig för mamman som rasande ringer rektorn. Hur i helvete ska ett stackars barn klara sig nu när han får veta redan i denna unga ålder att det är kört? Vilken lärare kan krossa ett barn så? Rektorn tog en diskussion med mamma igen som nu funderar på hur hon uttryckt sig, och ångrar sin klumpighet. Viss ilska känner hon väl i och för sig mot mamman som valde att vända sig till rektorn. Så stor är inte bygden så hon inte kunnat vända sig till henne själv.

Det slutade väl med att killen gick i sommarskolan och klarade matten som han skulle. I alla fall fick han godkänt då. Min fundering är. Spelar det någon roll om man klarar målen eller inte? Hur många lärare orkar dividera med föräldrar/rektorer när det blir diskussion om betygen? Det extra provet som mamma gjorde ordnades på den egna tiden och rättades också då. En lärare förväntas ju göra detta på en sådan tid. Något jag tidigare kanske inte reflekterat över. För i vår familj så har vi alltid brunnit för det vi har gjort och tyckt att det jämnar ut sig på det stora hela.

Genom hela min uppväxt har min mamma trivts med sitt jobb och jag har haft svårt att se att hon skulle pensioneras när hon väl blev 65. Hon pratade aldrig om att göra det utan brann verkligen för jobbet. Berättade härliga anekdoter från skolan. Jag har pratat med folk som var 50+ som redan börjat räkna ner till pensionen. Men inte mamma. Men de sista 10 åren märkte man skillnad för henne. Engagemanget började tryta. Hon var fackligt involverad (LR, inte lärarförbundet) och man märkte att det inte ens för henne räckte med att brinna.

Irritationen runtomkring. Svaga rektorer. Föräldrar. Svordomar som nonchalerades – för vad skulle man göra påt det? Ingen som gjorde något, allting bara accepterades. Man har riktlinjer som skulle hållas, men det tar mer tid för en själv att hålla på dessa linjer, och ingen som tackar en för detta. Man drar ner på lärare och kräver bara lärarbehörighet och sätter sedan mamma som är utbildad på kemi, fysik och matematik som lärare i alla NO-ämnen inklusive biologi.

Hur stort engagemang visar hon för biologi? Hur mycket utanför det som står i läroboken kunde hon erbjuda? En annan parallell klass har en annan lärare som inte är utbildad i fysik. Denna klass får då mindre fysik. För en elev blir skillnaden var de kom ifrån det som spelade någon roll i resultatet och vad de får lära sig. Själv skulle jag föredra mer fysik än biologi då jag tycker det känns som ett viktigare ämne.

Men det känns lite skrämmande hur mycket, eller lite, valfrihet barn som är födda på mindre orter har. Där jag bor har jag ett antal högstadium att välja mellan för mina barn. Jag kan sätta krav och önskemål. Men där mamma jobbade finns det ett högstadium på en ganska stor radie. Så vilken valfrihet finns det där för barn och föräldrar?

Det var Helenas inlägg som fick mig att tänka på det här. Mycket bra tankar om just det här med pengar. Hur stor motivation har man att bli lärare idag, egentligen?

Annonser