Ibland funderar jag på det här med främlingsfientligheten som folk ser överallt i det svenska samhället. Jag ger själv uttryck för saker då och då som betecknas som rasistiskt av de som man diskuterar med. Men samtidigt känns det för mig som det sällan är invandrare som jag riktar kritik mot utan det handlar ofta om en invandrare, samt svenska myndigheter eller media i olika sammanhang.

Ta till exempel tomten som inte ville ta en kvinna i hand på en anställningsintervju. Kanske inte helt bright kan man tycka. Från Arbetsförmedlingen stänger man då av honom då man inte tycker han gjort tillräckligt för att få jobbet. Men enligt arbetsgivaren så var det då inte detta med vägrandet att ta i hand som var den direkta orsaken. Arbetsförmedlingen tolkade det ändå som detta och stängde av honom. För detta fick han 60 000 kr. Den som vill vara petig kan då konstatera att för en mamma att få sin dotter mördad så kunde man få 750000 kr. Hade tingsrätten fått bestämma så hade det dessutom varit två till priset av ett när det gällde Max och Saga. Nu ”kostade” det 50 000 per barn istället.

Självklart är det inte invandrare som man ska beskylla för detta. Det är DO. Klart att folk kan passa på att utnyttja myndigheterna. Kanske var det inte rätt av AF. Men skadeståndskraven känns horribla.

Det är liksom inte första gången jag läser om folk som vunnit stämningar. Och jag har hört många som hotat med detta på min tidigare arbetsplats. Vid ett tillfälle hotades man av DO då en kille inte fått sitt jobb på grund av sitt namn. Han själv ansåg sig vara kompetent. Det gick inte så långt. Man visade lite vilka som hade anställts vid samma tillfälle. 2 chilenare, 1 arab, 1 iranier (som dessutom var handikappad och behövde specialstol mm). Hade man inte anställt lika många hade det säkert blivit svårare att bevisa det hela.

I dag har jag ett annat fall. Expressen löp skriker ut: Lasermannen så levde han. Jag stannar till lite förvirrat och då ser jag den lilla raden ovanför. ”Misstänkte” lasermannen stod det ju. Att hitta bilder på honom överallt i tidningen är inte svårt. Jag tänker då osökt på det här fallet i Landskrona. Där man hade en demonstration mot hur hemskt det var att hans namn hade publicerat och hur hemskt det var. Hans bror stod och berättade hur hemskt det varit för dem att han misstänktes för brottet. Jag har inte sett en bild på denna kille i Aftonbladet heller. Informationen fick man från Politiskt inkorrekt.

Men visst det var en ”olycka”. Att råka slå ner en äldre dam kan ju hända vem som helst, och borde egentligen, enligt Silbersky, inte ens bestraffas. Nu har väl rätten tyckt annorlunda. Men vi kan väl ta ett annat fall istället. Det var mycket prat om Nancy Tavsans brutala mord. Tidningarna var full av information. Sen fick man tag i den skyldige och man har fällt honom. Hans resume känns ännu värre än den misstänkte lasermannen. Men inte har man frossat i detaljerna där i tidningarna. De flesta bilderna har varit vitpixlade tror jag hittade en liten bild som någon av dem vågade publicera. Man publicerade inte heller namnet utan hans smeknamn ”Skuggan” helst. De flesta människorna har nu börjat se igenom koden. Inget namn/vit pixlad då är det en ”icke-svensk”. Är det en svensk så pixlas ingenting och man har dessutom mage att skriva ut ”etnisk svensk”. Och vad f-n innebär detta? Efter hur många år/generationer blir man etnisk svensk?

Andra personer som snabbt publicerades information om var killen som högg ihjäl styvsyskon och deras pappa för ett tag sedan. Där var det också lätt att hitta bilder.

Så vad är det som skapar känslan av vi och dom? Har verkligen politiker, myndigheter och media som hellre mörkar och döljer fakta på ett sätt som på något framhäver skillnaden på hur personer ska behandlas ingen skuld i det?

Själv pratade jag med några killar på jobbet häromdagen. Det är en mångkulturell arbetsplats. Det finns engelsmän, fransos, svenskar, islänning, och bosnier. En av engelsmännen har ett brittiskt klingande namn, perfekt engelska men även svenska. Han kom till Sverige som 1-år. Men för mig känns han svensk, just för att han pratar språket. Bosniern kom till Sverige som 12-åring. Han pratar i princip perfekt svenska. Man ser att han inte är ”svensk” i färgerna men jag skulle ändå klassa honom som svensk bara för det faktum att han pratar svenska och själv identifierar sig som svensk. För mig är det liksom det som är viktigast. Därför blir jag lite illa berörd när man då i PK pressen kan med att skriva ”etnisk svensk”. Är det bara jag, eller går inte tankarna till ”arier”? Och arier är väl ett uttryck som nazismen har lyckats smutsa ner otroligt mycket.

Annonser