Efter ett tidigare inlägg om en av mina kompisar fick jag då en kommentar:

”Gud vad du gnäller Trollan! Ett jävla gnällande bara. Usch!”

Jag hoppas detta baserades på att jag ”gnäller” över att någon annan gnäller. Jag kan faktiskt inte på något sätt se att jag är bitter och negativ som person. Och jag hoppas det inte framstår som så i bloggen. Jag är faktiskt rätt positiv och optimistisk och även när jag är ilsken på någon så ser jag humor i det med. Dels över den personen kanske, och även mina egna ibland överdrivna reaktioner.  Jag tänker oftast att saker och ting ordnar sig och tar det mesta med en klackspark. Även när det kanske inte riktigt gått som jag velat.

Jag är lycklig i mitt liv idag. Jag har haft tur så tillvida att jag inte har råkat ut för något stort. Nackdelen är naturligtvis att jag saknar viss livserfarenhet. När det blir prat om droger, våldtäkter, misshandel med mera så kan jag liksom bara teoretiskt känna till det och ha funderingar om det.

Till skillnad från mina systrar så var jag aldrig utbytesstudent. Något som jag väl tror man mognar mycket av. Jag valde bort detta då jag hittat kärleken. Så jag har inte den erfarenheten. Men hade jag åkt utomlands så hade det inte hållit. Den saken är jag övertygad om (när jag flyttade 25 mil bort så fick han välja – antingen flytta med, eller så gav vi upp, distans trodde jag inte på). Vi har växt ihop tillsammans. Jag har varit tillsammans med min sambo i drygt halva mitt liv. Mitt yrkesval är tack vare honom då det var han som fick mig intresserad av den här banan. Våra barn är kopior av sin far och är helt underbara. Så hur skulle jag kunna ångra något som har lett till vart jag är i dag?

Jag har aldrig sett mig som ett offer i något fall. Utom kanske för egna taskiga val. Jag var utanför i skolan under uppväxten men det var mer utfrysning än ren mobbing, och på högstadiet så fick jag kompisar utanför min klass. Jag kan mycket väl se att anledningen till att jag var utanför berodde till viss del på mig själv och mitt agerande. Men samtidigt så vet jag inte om jag varit den jag är idag om jag varit på något annat sätt.

Jag är inte nöjd med mitt utseende så jag är väl tacksam över att barnen brås på sin far som ser bra mycket bättre ut. Kanske skulle jag se lite bättre ut om jag ägnade tid åt mitt utseende, men den tiden skulle jag inte orka lägga ner. Så det är också ett val jag gör. Jag kan välja att ständigt ha komplex och må dåligt över dallrande fett. Eller också kan jag hålla dessa tankar till minimum och skratta åt att sonen tyckte jag var nästan lika fin som Shrek en gång. Och se till att jag äter bra och rör på mig ibland.

Jag har många olika kompisar som har egenskaper som jag är avundsjuk på. Kompisen jag berättade om tidigare har en stilkänsla så hon kan få vad som helst att se snyggt ut och passa ihop. Dessutom har hon en fantastiskt bra taktkänsla så hon kan dansa bra.  Själv älskar jag att dansa, men det blir mer som det blir. Men å andra sidan brukar folk le när de ser mig släppa loss på dansgolvet. Och att kunna ha kul och bara ge sig hän åt musiken utan alkohol ser jag väl som positivt.

En annan komis i gänget ser otroligt bra ut, hon har ett utseende som jag skulle kunna dö för, hon är genomtrevlig, smart (kämpade mot henne i högstadiet när det gällde betygen…). Hon har bra sångröst. Ja är det någon som jag verkligen avundas är det faktiskt henne. På högstadiet var det rätt knäckande att hon inte hade något fel alls. Hur ska vanliga dödliga hävda sig mot en sådan som henne? Men som sagt, genomtrevlig och genomrar så det gick inte ens att ogilla henne, hur mycket jag än skulle velat. Och inte ser hon sig som perfekt inte. Hon har komplex som alla andra. På gymnasiet var hon ihop med en kille en av de ”populära” som senare var otrogen och gjorde slut på ett tarvligt sätt. Hur någon kan vara så urbota att kasta bort en sådan tjej – det var för mig ofattbart. Nåväl. Hon verkar mycket lyckligt gift idag, så det kanske var bra i det stora hela det med.

Jag kan välja att vara bitter och avundas andra människor som har egenskaper som jag saknar. Men även om jag avundas någon något, så missunnar jag inte dem. Jag försöker istället ge komplimanger för de saker som jag beundrar. Jag ser inte att mitt liv berikas av att vara bitter eller gnällig. Snarare tvärtom. Den som mår sämst ju mer man är missnöjd med sitt liv är trots allt en själv. Och en person som är bitter och gnällig skrämmer gärna bort andra människor. Energitjuv pratas det ofta om i sådana sammanhang.

Så kanske är jag gnällig och hemsk som kompis som även när en av mina väninnor berättar om hur hemskt allting är för henne väljer att försöka se fler sidor på saker och ting. Men det är sådan jag är. Och det är av just den anledningen jag väljer att vara anonym på bloggen. För att kunna vara ärlig utan att lämna ut någon.

Varför jag skriver om det? För att jag själv kan formulera mina tankar runt den berättelse som hon presenterar. För att det kanske ger mig nya infallsvinklar om hur jag ska bemöta henne och ge henne stöd för framtiden.

Annonser