Jag träffade mina tjejkompisar i helgen. Kompisar som hängt ihop sedan gymnasietiden då vi var ute och festade loss. Spriten flödade och de flesta berättade om sin sorgliga uppväxt. Själv hade jag inte så mycket att komma med. Inget våld mellan föräldrar, ingen alkholism, båda levde, ingen skilsmässa mm.

Mina kärleksbekymmer att ingen var intresserad av mig bleknade liksom i det stora hela. En av tjejerna som detta handlade om var föräldralös och bodde hos släktingar som var mindre positiva till barn. Hennes mamma dog tidigt, vet inte hur gammal och hur, och hon var 9 år när pappan dog. Han var tydligen alkoholist och, fick jag veta i lördags,  flyttade som 42-åring ihop med en 16-årig tjej. På något sätt har jag alltid retat mig på denna väninna. Det känns som hon klagar över mycket – ibland befogat och ibland känns det som om hon hellre klagar än agerar. Hon njuter av medkänsla helt enkelt.

För ett halvår sedan träffades vi på en annan fest. Då berättade hon att hon och hennes man hade det väldigt jobbigt, och hon hade mentalt flyttat ut. De har barn tillsammans, hon pluggar och har pluggat större delen av sin tid sedan gymnasiet, så hon har väl jobbit max 2-3 år. Hon är nu 38 år. Då pratade hon om att hon ville flytta isär, träffa en annan och skaffa ett till barn. Anledningen att hon inte flyttade isär var att hon inte hade de ekonomiska förutsättningarna för detta. Hon kände sig i underläge hemma. Varken mannen eller barnen (pojkar 7 och 3 år) brydde sig om vad hon sa utan avbröt henne hela tiden. De gifte sig 2008 men har varit ihop ganska länge innan första barnet. Hon var sugen på barn tidigt, men han var inte redo då. Utan var mycket negativ till barn. Men när de väl fick det första barnet så lyste han. Jag har aldrig sett en så stolt pappa som denna kille.

Mannen hade börjat med fritidsintresse alldeles efter bröllopet. MC klubb. Han ägnade, enligt henne, all sin tid åt detta. Eftersom hon nu fortfarande pluggade och behövde stöd och avlastning för detta så var hon inte så nöjd. Hur han känner det att få vara huvudförsörjare och sedan komma hem och förväntas ta mer ansvar hemma har inte framgått i diskussionerna med henne. Jag vet inte riktigt vad han jobbar med heller.

Min väninna har valt de mest märkliga pojkvännerna. Den mest patetiska var väl han som presenterade sig som raggare. 20-åring utan körkort. Han hade tittat för mycket på Ronne & Ragge och pratade om att de skulle pöka. Tills han tröttnat på henne. Då sa han att han ville prata med henne om en sak på morgonen. Sen gick han ut och festade med sina kompisar. Jag och min sambo satt och försökte ge henne stöd medan hon väntade på att han skulle höra av sig. Det var den kvällen vi skulle förlova oss, så i slutändan så gick vi ändå. Vi hamnade på samma restaurang som hennes pojkvän. Han hade inte ens vett att se generad ut när han såg mig, utan hälsade glatt. Han såg desto mer generad ut när jag skällde ut honom efter noter.

Hon har även haft andra killar som jag inte varit såvidare imponerade av. Denna kille verkade i alla fall väldigt bra. Han var också väldigt kärleksfull och stödde henne på den tiden vi träffades mer (pre-barnen) framförallt när det kom till diskussioner om fosterföräldrarna.

I lördags var det då dags för fest igen. Hon beklagade sig litegrann över sina hyperaktiva barn som inte lyssnade på henne igen. Och framförallt den yngsta som inte lyssnade eller brydde sig om vad hon sa. Till exempel så berättade hon att han kunde springa ut i vägen. Hon beskrev hur hon ropade efter honom: För helvete X, kom tillbaka ungjävel!

Jag sa ingenting. Att svära åt mina barn? Där går min gräns.

Vi träffas som sagt inte så mycket, det blir ett par gånger per år. Diskussionerna som förs blir nästan bara under alkoholens påverkan. Men jag vet att hon ville ha ett andra barn tidigt. Hennes dåvarande sambo hade då talat om att det kunde hon ju glömma så länge hon var så fet och ful då han inte ville ha sex med henne då. Detta fick jag veta genom en annan kompis som jag har mer kontakt med, som då bor närmare och umgås mer med denna väninna. Att hon stannade kvar då förstod inte jag. Men det var hennes eget val. Och hon fick då ett till barn så tydligen fungerade det ändå (hon gick inte ner nämnvärt så jag tror inte att det var det som löste det hela). Dessutom gifte de sig vilket i min värld tolkades som att saker och ting förbättrades. Men sen träffades vi då i våras och då var det väldigt dåligt. Hon skyller det hela på MC-klubben och 40-års kris.

Nu var det dags igen. Tydligen hade de kommit i konflikt med varandra. Han ville ut på kvällen när hon hade något med skolan. Det hade slutat med att han kastat en kartong i huvudet på henne. I rummet satt också den äldre sonen. Hon hade blivit vansinnig och kastat sig över honom och det hade utbrutit slagsmål där han slagit till henne. Sonen hade gråtit. Senare hade han vid en middag frågat pappan varför han slog mamma.

Jag önskar verkligen jag kunde ge henne råd. Eller kunna ge henne stöd. Men det känns för mig som hon gärna ikläder sig rollen som offer. Kanske för att få vår medkänsla och stöd. Få oss att hålla med om att han minsann är en idiot. Själv har jag svårt att ge det odelade stödet. Hon säger att hon inte kan kommunicera med honom för hon vet inte hur han ska reagera. Men jag har svårt att se henne föra en diskussion utan anklagelser. Hon ser inte att det kanske inte är så lätt att leva med en person som bara väntar på att flytta iväg så fort hon har en möjlighet. Att det kanske inte är så kul att vara den enda som försörjer dem. Att komma hem och få någon som sitter och beklagar sig att barnen har blivit små monster som inte lyssnar på henne. Det har hon naturligtvis ingen skuld i.

Man pratar om att kvinnor är för mycket under kvinnomisshandlares tumme. De bryts ner helt enkelt. Jag känner inte riktigt att det är det som händer här. Men vad ska hon göra? Hur bryter man upp från ett förhållande när man inte har jobb, och man har två barn? Hon kommer inte kräva enskild vårdnad utan han ska minsann få ta hand om dem med. Vilket väl är positivt. Fast på något sätt lät det som ett straff när hon sa det. 

Ja, det är väl ett halvår till nästa fest. Hon ska ha en termin kvar nu. Egentligen skulle hon varit klar, men hon hann inte. Hon tänker att hon skulle ha klarat det tidigare om hon haft hans stöd.

Annonser