Via ett inlägg hos Ann-Helena Rudberg så hamnar jag på en artikel om en bröstoperation som gått fel. En kille som gav sin blivande fru det hon mest av allt ville ha. Hon ville ha större bröst. Det var hennes främsta önskan. Något som nu i backspegeln kan verka ytligt och onödigt. Men det handlar ofta om annat än fåfänga.

Jag har en väninna och även en mer ytlig bekant som jag vt har opererat brösten. Min väninna syns det knappt på. Men hon var helt enkelt platt innan. Hon har ständigt haft komplex för sina långa ”spindelben” och brist på bak, och platta mage och bröst. Själv skulle jag väl kanske inte haft något emot varken benen, baken eller magen. Att vara platt över bysten har jag väl tidigare inte sett skulle vara problem. Jag har själv haft motsatta komplex. Inte alltid kul att ha D-kupa på gympan på högstadiet och gymnasiet om man säger så.

Men en gång i tiden så körde jag viktväktarna och blev riktigt smal. Jag var hur nöjd som helst med min mage. Men någonstans försvann även bysten. Och då kändes jag inte som mig själv längre. Jag började sakna det jag svurit ve och förbannelse åt. Men visst hade jag gärna fortsatt på det sättet – men sen började jag äta igen, och då kom de tillbaka. Tillsammans med magen och baken.

Men som sagt. Denna tjej har då opererat dem, och är efter det mycket nöjd och harmonisk. Hon känner sig som en riktig kvinna plötsligt. Min bild av fejkade bröst hade varit de här ballong versionerna man såg på framsidorna på porrtidningar. Kan tillägga att den bekant som jag har kanske mer stämmer överens med min bild av fejkade bröst med en hylla som fick mig att hamna i lä.

Men när det gäller min kompis så hade hennes man förälskat sig i henne för den hon var. Plattbröstad och allt. Så det var inte för hans skull hon gjorde det. Det var för hennes egen självkänsla. Så, då ändrades min uppfattning. Jag blev inte längre så fördömande mot skönhetsoperationer.

Så nu tänker jag på denna kille. Denna kille som ville ge sin fru något. Han ville ge henne det hon ville ha. Inte för att han tyckte hon behövde det, men för att han ville göra henne lycklig. Och som tack så hamnade hon i koma med obotliga hjärnskador. Jag tycker så fruktansvärt synd om honom. Hur mycket går han inte omkring och tänker – om inte, tänk om!

Själv fick jag vid ett tillfällen en ögonlaseroperation av min sambo. Så nu behöver jag inte längre varken glasögon eller linser. Men precis under operationen, eller alldeles innan när ögat är fastspänd och fasthållen och jag ser lasern kommer närmare, så tänker jag, tänk om det går fel, tänk om jag kommer att bli blind. Jag tror även min sambo hade dessa tankar. Och det är väl så, det finns risker med allt. Och att ge något till en människa som kommer att förstöra resten av den personens liv, det måste vara bland det värsta man kan råka ut för.

Jag blev dock inte blind, utan någon timme senare så såg jag plötsligt klarare än jag gjort på länge och kunde slänga glasögonen med glädje.

Annonser