Det finns en del bra anledningar till att bo i Sverige. Främst är det då att vi har möjligheten att kombinera barn och karriär genom att vi kan vara hemma med barn. Jag har jobbat med folk från andra länder som inte alls har den här möjligheten att få ta hand om barnen om de vill fortsätta med sina jobb. Utan det är daghem som gäller redan från späd ålder om inte MAMMAN är hemma. För att pappan skulle vara hemma finns liksom inte ens.

Så vi har en tradition i Sverige som är värd så enormt mycket. Och fler och fler pappor utnyttjar denna förmån. Samtidigt som vi tar in en massa människor från andra länder där denna tradition inte finns. Till exempel så arbetar jag med en fransman och engelsman idag. Engelsmannen blev pappa för inte så länge sedan. Innan dess så var han tydlig att det var självklart att han inte skulle vara hemma. Han tyckte dessutom det kändes närmast obscent att frun inte skulle jobba på ett år. Jag vet inte om det har ändrats något i hans inställning sedan dess. Vad händer då med statistiken? Man ser inte att pappor tar någon mer ledighet och detta skylls då på alla pappor. Utan att man gräver djupare. Män tar inte sitt ansvar heter det.

Jag har som sagt tidigare varit så förvånad över detta eftersom alla män som jag kom i kontakt med i Sverige faktiskt var pappalediga – men nu när jag kommit i kontakt med utländska svenskar så har bilden förändrats litegrann. Min referensram är kring storstäder. Kanske är det mindre vanligt på landsbygden? Kanske ska man rikta åtgärder på något sätt om vi vill se förändring, istället för att dra alla ”pappor” över en kam.

Mer och mer känner jag att Sverige inte känns optimalt att bo i efter att de första barnaåren har gått. Jag vet däremot inte vart jag skulle vilja åka istället. Men ett land som är ansvarig för hela den här Assange-karusellen? Är det ett land jag på något sätt kan vara stolt över? Känna att man är trygg i? Att systemet fungerar? Ett land där statsministern efter 19 timmar kan komma fram till att ett bombattentat är oacceptabelt?

Ett land där vi inte har någon som helst beredskap att hantera det här med terrordåd för att vi inte vill tro att det händer. Vi är Bamse folket som tror att är vi snäll mot någon så kommer de vara snälla tillbaka. Att det nu visar sig att den första som begår en terrorhandling är en person som har fungerat hela tiden i skolan, välutbildad, kamrater med ”svenska namn” alla är förvånade (jämför med beskrivningen av ”lasermannen” säger..). En sådan människa som alltså inte har drabbats av ett utanförskap det är han som gör detta. En ensam galning säger man. Som eventuellt pratade i Walki-talki med någon annan innan. Men vi är då landet som inte lyckades få någon ordning på att finna statsministerns mördare – som vem kommer att tro på det SÄPO säger? Sen läser jag nu plötsligt att jomenvisst, man har kommit fram till att det nog var flera. Undrar om det är någon mer än Säpo som är fundersam över detta.

Förhoppningsvis räcker det med detta dåd. Man har redan skrämt upp Sverige, mission accomplished. Vi kommer nu vara lite räddare. Och man kan lyckas övervaka medborgarna lite mer. Så även SÄPO och regeringen vinner på detta dåd. Men ändå. SÄPO presenterar då en lista på de som räknas som aktiva. 200 stycken i Sverige om jag förstår det hela rätt. Men inte denna person. Han fanns inte med. Hur stor är min tilltro till att de kommer hitta rätt nästa gång?

Jag är trots allt inte rädd för bombattentat. Sannolikheten att jag skulle drabbas känns inte så stor. Men tragedier händer. Du kan dö i en brand på disco. En färja kan förlisa. Du kan råka ut för en tsunami på semestern. Eller bli hajbiten – eller dödad av en manet. En ensam galning kan attackera dig, antingen med järnrör, pistol, eller bil. Eller också kan jag dö i en vanlig bilolycka, antingen av egen förskyllan eller av någon annans körning. Eller också cancer eller något annat.

Jag kommer att dö, det är det enda jag vet säkert. När och hur vet jag inte. Jag hoppas jag inte behöver överleva mina barn. Det är väl det som känns viktigast. Och att livet jag lever känns värdefullt. Därför är det inte så stor mening att oroa sig för vad som kan hända. Det är bättre att ägna tiden åt att själv vara tillfreds med nuet. Hoppfull inför framtiden, och nöjd med min dåtid.

Men just nu med allt som händer så känns framtiden mer oviss. Framtiden i mitt land. Vart är vi på väg? Det känns som det blir mer och mer problem i världen. Hur kan det vara så att judar förföljs i Nederländerna? Hur kan man i USA försöka agera på samma sätt som Kina och försöka hitta ett brott för att kunna fängsla en person? Är det så vi har hamnat i den västerländska kulturen nu? Att höra folk i högre positioner domdera om att man eventuellt borde skicka en lönnmördare att ta ut en person. Hur kan folk säga detta öppet? Hallå, vilka signaler skickar man då till medborgarna? Och varför protestes det inte mer? Vad är det för värderingar vi egentligen vill skydda?

Det känns som vi lever i omvälvande tider. Någonting måste hände och förändra inriktningen i Sverige rent politiskt.

Advertisements