Etiketter

, , , , ,

I kölvattnet på all diskussion om det här med könskvoterade leksaker så funderar jag lite på hur det var på min tid. Hur lekte jag jämfört med barnen idag.

Jag lekte gärna tysta lekar för mig själv eller med min syster. När jag lekte själv så baserades det mycket på böcker som jag läst. Mycket hästar i lekarna, Vitnos och Pirkko var tidiga böcker jag läste.

Efter att jag hittat Isfolket så handlade mycket om dessa böcker. Jag började väl läsa denna ganska snart när den kom ut, så jag var väl 9 år då. Vi hade Cindy jag och min syster som vi lekte ibland med. Grannen hade också en Cindy (eller om det var Barbie) och fick vackra balklänningar till henne. Jag var avundsjuk på dessa och hade gärna bytt bort de kläder som mamma sydde. Kompisen tyckte bättre om våra kläder – så jag antar att det som vanligt handlade oem grönare gräs. Vi hade väl en Ken docka och en häst med så det blev väl lite lekande med detta.

Annars har jag aldrig varit intresserad av dockor. Ingen av oss systrar var faktiskt det till min mors stora sorg. Hon var själv nämligen en dock-lekare. Hon har senare samlat en hel del dockor från större delen av världen. Lite finare varianter då. Dessa dockor tyckte jag väl mer om att leka med vill jag minnas.

När mamma då fick sitt tredje barnbarn, systers yngsta dotter, så fick hon äntligen ett barn som älskade att gå omkring med docka och leka med en sådan. Så återigen får hon sy kläder och hitta små docksaker. Även min yngste son visade ett tag tendenser att leka med dockor. Han tog ofta med sig en docka och hade med överallt. Det gick väl bra till i sommar då hans kusin fick en Skrållan docka. En sådan som pratar då man trycker på magen. Sen dess så försöker han magpumpa alla dockor han kan se, så man började lägga undan dem från honom på dagis. Om det inte fungerade första gången behöver man bara ta till lite mer våld var hans teori. Kanske inte riktigt så det var tänkt.

Vi hade briotåg när jag var liten med. Dessa lekte jag med mer än med dockor. Det var pojk och flickvagnar som hade långa dialoger. Och så byggde jag långa banor för dem. Vi har kvar många av dessa tåg och även utökat detta, men intresset för barnen är minst sagt ljumt.

Det var lite kul när jag för några år sedan hämtade äldsta sonen på dagis och han och en annan kompis lekte med tåg eller bilar när jag hämtade honom. Sonen noterade inte mig först så jag kunde iaktta dem. Det var mamma tåg, pappa tåg och barntåget. Pappa-tåg kom då hem och undrade vad det skulle bli till middag. Sen hade de lite mer dialog som jag glömt bort.

Själv fick jag ofta inspiration från böckernas värld som sagt. Sonen får input lite från TV och filmer och vissa dataspel. Det som utspelas där kommer senare då in i leken och talet. En kollega berättade att hennes dotter var så deprimerad över att leka med sin kompis som bara ville leka Pongo och de 101 dalmatinerna. Hur leken gick till framgick inte, men dottern tyckte inte alls det var kul. Men jag tolkade det hela som att det är fler barn som inspireras av filmer helt enkelt.

Lego lekte jag en hel del hos min kusin. Han hade sådana mängder med lego. Inte såna som finns idag med speciella bitar som är gjorda till speciella byggen. Utan rent lego som man själv valde att bygga av. Kusinen byggde hus och båtar. Jag byggde hästar av 2 ben, en sexa och en sned bit. Sen byggde man ihop människor. Ben, tröja/skjorta med armar, gult huvut med ritat öga näsa mun med svar, och sedan keps kort hår eller svart långt hår med tofsar om det var tjejer. Jag vet inte om jag själv identifierade mig med dessa legogubbar. Men jag använde alla sorters i alla fall.

Hemma lekte jag inte alls lika mycket, även om vi hade en hel del lego så hade jag själv inte inspiration att bygga upp ramverket. Det som kusinen fixade så bra. Äldre sonen har en hel del lego nu och han tycker framförallt om att bygga upp byggena. Han följer noggrant instruktionerna. Sen leker han en stund med legot, men det tycks som det roligaste är att bygga upp helt enkelt. Ännu har han inte något intresse att själv bestämma hur något ska se ut och bygga upp egna hus och världar.

Han är bekymrad över gubbarna ibland. Inte för könsfördelningen, det har han inte reagerat över. Men hur arga de ofta ser ut. Och det stämmer har jag noterat. Gubbarna har ofta skägg och ser bistra/arga ut. Det är svårt att sätta långt hår på de skäggiga gubbarna. Kvinnorna å andra sidan har alltid samma väna min och röda läppstift. Och ja. Det finns färre lego-gummor.Jag tror själv att lego skulle vinna att utöka sortimentet, i alla fall när det handlar om allmänna teman (poliser, brandstation, verkstäder mm). Även för killar behöver de dynamiken i förhållande när de är mindre. De leker pojke-flicka tillsammans. Istället får de arga och stränga män. Hur bra är det? Vilka dialoger ska man skapa för att stämma överens med dessa ansikten=

Men trots att jag själv reagerat så förstår jag inte hur lego kan bli politiska diskussioner och att man kan slänga ur sig hot om kvotering. Är man inte nöjd med lego så köp inte deras produkter. Skriv ett brev till deras produktionsteam med synpunkterna, och kanske lite konstruktiv kritik. Men att försöka diskutera att sätta krav på vad som ska ingå är väl i mitt tycke bara att göra sig löjlig. Och man drar då med sig hela diskussionen som faktiskt skulle kunna vara intressant. Kanske skulle Lego vinna större marknad om de ändrade på marknadsföringen. Ja, men föreslå det. Jag tror faktiskt vinstintresset ligger högst för dem faktiskt.

Lite folk då som har diskuterat det här med lego.

Diskussionen startades (den här gången) av debattörerna Ulrika Hjorth och Tobias Östberg som önskar kvotering i legolådan i aftonbladet. Åsa Erlandsson skriver ganska bra om det hela. Förklarar lite VARFÖR det kan ha blivit som det blivit. En kommentar där från som faktiskt tar upp det som jag reagerat på:

Det finns väldigt få kvinnliga figurer i Lego – och få av dem är speciellt tuffa. Min dotter älskade Lego tills hon blev 6-7 år och ville ha kvinnliga figurer att identifiera sig med. Dagens Legofigurer har detaljerade ansikten – vissa kan man vrida på och få alternativa uttryck. Tjejerna kan gråta och killarna se arga ut…bara en sådan sak. Inte konstigt att Lego tappar flickorna som entusiaster..och deras föräldrar.

Erik har skrivit bra om diskussionen mellan Göran Hägglund, debattörerna och en ”liberal feminist” och sammanfattat läget bra.

Även Oh the Irony! skrev bra om detta tidigare.

Annonser