Etiketter

,

Jag tycker om att blogga och engagera mig i saker och ting. Bloggningen ger möjlighet till dialog, att få andras synpunkter. Samtidigt är det svårt att ta ställning i olika sammanhang. I vårdnadstvister som går åt skogen så kan man sympatisera för än den ena och en den andra. Men den viktigaste parten är ju alltid barnet. Denna part kan man aldrig höra, eller veta vad som händer förrän många år senare.

Problemet när man tar ställning i olika fall är också sanningen. Hur vet man vad som är sanning? Hur ska man bedöma någons trovärdighet? Man läser i vissa domslut att personer ger ett trovärdigt intryck. Men vad innebär det egentligen?

Jag läste en gång en ruggig bok av Joy Fielding. Det handlade om en vårdnadstvist. Man följde hela rättegången och mannen berättade sin version som pekade på en mycket störd kvinna. Allting som presenterades visade hur obalanserad hon var. Sen följde då kvinnans berättelse där man då kunde följa henne och få fram alla dessa tillfällen som hon uppträtt på detta absurda sätt. Och plötsligt var allt inte så enkelt längre.

Det är lätt att brinna för saker. Många av de saker som jag har tagit ställning till har det funnits tillräckligt mycket information från alla sidor så jag faktiskt känner att jag är rätt säker på min sak. Men samtidigt så vet man ju aldrig. Därför vill jag ändå alltid vara öppen. Jag vill lyssna på andras åsikter och argument. Vad baseras dessa på? finns det fakta bakom eller är det bara känsla? För att det verkar vettigt?

Men frågan är om man ska stiga åt sidan när det är något man brinner för, något man tror på? Bara för att man inte är säker? För att inte riskera skada någon? Även med risken att ha fel så kan jag inte se att det är en bra lösning. Omgivningens tystnad kan även den ses som del av problemet. Men något jag ändå känner att jag saknar hos vissa av personerna som kämpar för upprättelse för någon annan är respekten för motståndarna. Tänk om man i sin kamp kunde lämna hånet och förnedrandet och allmänna hotandet vid sidan. Det var väl det som gjorde att jag ogillade Bjästa-mammans agerande. Som mammma så sympatiserar jag med en person som kämpar för sin son om man nu är till 110% säker på att han är oskyldig.

Men hennes medel för detta var en kampanj mot offren. Nu i efterhand så kan man se att det hela gick åt skogen. I slutändan sitter han fortfarande (!) på ungdomshem och hatad av många.Skulden har lagts på Uppdrag granskning. Men alternativet hade varit att tjejen fortfarande inte kunnat vistas i sin hemkommun. Så skulle Uppdrag granskning ha struntat i detta då? Hade det varit bättre att låta det vara? Tjejen fick upprättelse men killen fick ta emot bra mycket mer skit än han gjort sig förtjänt av. Och sen dess har det varit tyst från mamman. Hon lägger skulden på Uppdrag Granskning. Tack vare dem har hon fått utstå en massa hot. Hon har fått skyddad identitet och det är väldigt synd om henne. I hennes situation så skulle jag ha gått ut med en artikel på Newsmill. Jag skulle inte offrat ännu en person som ska föra min kamp (Daddy).

Jag skulle tagit till mig kritiken som jag fått (redan innan Uppdrag gransknings reportage) förklara anledningen till varför jag agerat som jag gjort. Även om jag inte ansåg att jag gjort fel så skulle jag göra allt för att ta bort ansvaret vad gäller smutskastningen från de unga flickorna. Men inget sådant gjordes. Utan hon ”fade to gray”. Och de som minns Bjästa och reportaget ser ”Oskar”. Inte nog med att han våldtog tjejerna, han vände sedan hela bygden mot dem. Själv tycker jag väl kampen där efter UG hade varit viktigare som mamma.

När det gäller Marksbarnen så kritiseras fostermamman för att hon varit så öppen och bloggat. Jag har inte sett att hon skrivit något nedsättande om biomamman utan hon har rakt upp och ner presenterat fakta och varför hon inte såg det som lämpligt att utöka umgänget. Denna öppenhet kom då efter att hon redan förlorat barnen. Det var en del i kampen att hjälpa dem. Att visa hur huvudlöst socialnämnden agerat. Men detta används då emot henne. Vissa människor tycker att detta skulle bevisa hur olämplig hon var. Hon ser barnen som hon tagit hand om som sina egna. En fostermamma som älskar barnen måste helt enkelt vara suspekt. Vilket bara det känns som ett skrämmande samhälle för mig…

Men hur ska man då göra? Jag tycker att fostermamman har gjort rätt – men rent krasst har det ju inte förändrat något. Barnen är fortfarande placerade någon annanstans. Så hur skulle hon agerat? Finns det egentligen något sätt att vinna en kamp? Man kan brinna för något, men vad händer sen? När ska man ge sig? Ska man ge sig någon gång? Hur orkar man fortsätta brinna för att rätta någon orättvisa. Men hur mår man under tiden? Hur blir världsbilden, tron på samhället? Tron på att rättvisan – sanningen ska besegra någongång?

Jag blev överlycklig när jag läste att Daddy äntligen fått relation med sin dotter igen. Jag tycker att det är skönt att det verkar ordna sig. Jag tycker hans blogg har varit bra och öppnat ögonen på i många fall. Däremot så tyckte jag det var bättre när han berättade självupplevda orättvisor. Problemet blev att han kände ett behov att ta hand och hjälpa så många andra människor med som han ansåg behandlats orättvist. Beundransvärda egenskaper – men samtidigt är det väl kärnan för mig. Hur vet man vad som är sanningen?

Och ibland tänker jag  – kommer sanningen egentligen spela någon roll i alla sammanhang? Är det kampen som är viktigast för vissa? Att få vara en del av förändringen, påverka. Tänk om jag skulle debattera för någon och kämpa för rättvisa i ett specifikt fall och jag skulle få igenom det. Och det visade sig att jag hade fel. Att personen skulle göra detta igen? Tänker på obducenten och allmänläkaren som dömdes till livstid av ett helvete efter att någon började debattera om det hela. Vilket ansvar har den personen för att det gick som det gick?

Annonser