Etiketter

Spinner lite vidare på min tanke om religion. Jag skrev ju förut lite om lite tankar kring detta. Jag har själv ingen fast religion men jag säger mig väl heller inte vara ateist. You never know, är väl min filosofi.

Jag tycker också att var och en ska få vara saliga på sin tro. Men jag är inte helt säker på att jag vill veta å mcket om vad denna tro är. Jovisst kan jag tänka mig diskutera vissa religiösa frågor med en muslim, jehovas vittne, katolik, buddism eller hinduism. Men jag är inte helt säker på att jag vill ha någons religion upptryckt i nyllet.

Min sambo har en chef som är jehovas vittne. Han studsade väl till när han fick veta det. Men nu visar det sig att denna person respekterar andra. Han försöker inte på något vis propagera på sitt jobb för sin tro. Däremot så svarar han gärna om någon ställer frågor. Denna chef är bland de bästa min sambo haft, så han är hur nöjd som helst.

Även om jag tycker det kan vara intressant att diskutera tro så tror jag själv inte att jag vill ha dessa diskussioner på en arbetsplats. Man vet liksom inte hur långt man kan föra diskussioner utan att det blir en konflikt som ligger och gryr.

Men på en arbetsplats där jag kommer spendera 40 timmar i veckan så känner jag ändå att det finns lite krav för att kunna trivas.

Till exempel. Jag skulle inte vilja ha någon som ligger och har en bönestund bredvid mig. Lika lite som jag skulle vilja att någon sitter och sitter och ber högt och tydligt ”Fader vår”. Det skulle störa min koncentration. Det skulle också göra mig besvärad med personen. Hur ska jag förhålla mig utan att såra? Jag skulle göra allt vad jag kan för att inte råka stöta mig med personen – men resultetet av sådant brukar skapa intre konflikter. Det skulle göra så att jag retar mig på allt vad dessa personer gör. Min inre tolerans för personen skulle troligen bli lägre och jag skulle inom mig börja avsky personen. Allt för att jag inte skulle våga ta diskussionen.

För mig ska religion vara en privatsak och inget man ska pådyvla andra. Religionsfrihet ska också innebära frihet från religioner. De flesta människor klarar faktiskt att hålla det hela privat. Jag har aldrig råkat på någon som har en bönestund, jag har bara sett det på TV.

Jag har inget emot att man manifesterar sin tro i hur man klär sig. Har man ett kors hängande, en kalott, en sjal, turban eller whatever. Däremot är jag emot rättigheten att i alla sammanhang få ha niqab och burka. Kvinnan som skulle bli förskolelärare skulle förklara detta med att det var för att inte pappa skulle anfalla dem om han såg deras ansikte. Precis det budskap jag vill ge min son på dagis (gärna att samköras med budskapet att det är manligheten som får män att slå kvinnor). Jag anser att de flesta män faktiskt kan behärska sig om de råkar få se ansikte, och kanske till och med lite urringning.

Men samtidigt. Ger man inte ännu ett budskap här? Att det är ok för män att attackera kvinnor som visar mer?

Så, hur långt kan man då föra religionen? Om barn på en muslimsk skola får lära sig att det är männen som är ute och förvärvsarbetar, och kvinnors uppgift är att uppfostra barnen. Blir detta då privat eller publik religion? Kommer inte detta påverka jämställdhetsarbetet? Synen på män och kvinnor? Jag är feminist, skryter Reinfelt. Samtidigt som han har en riksdagsledamot som anser att män och kvinnor inte får vara ensam i samma rum, att de inte får dansa med varandra. Som anser att detta är ett religiöst påbud som gäller alla muslimer. Då blir jag faktistk lite rädd. Och fundersam på varför jag inte hör feminister som diskuterar detta  – snarare än inkvotering i styrelser.

Advertisements