Etiketter

,

Jag är inte speciellt sjuklig av mig. Nu kan jag väl erkänna att min sjukfrånvaro radikalt har gått upp från pre-barn då jag väl haft 1 veckas sjukfrånvaro på totalt 8 år. Med småbarn så har man lite fler sjukdagar plus alla dessa vabdagar. Men det handlar väl ändå inte om mer än max 7 dagar per år.

För mig känns det ok att gå till jobbet när jag är lite småförkyld. Jag vet inte var jag sätter gränsen för när jag är sjuk, men feberfrossa är väl ett tillfälle jag inser att det är dags att vara hemma.

När jag är förkyld undviker jag väl att sätta mig alltför nära kollegor och hosta dem i ansiktet. Magsjuka, definitivt hemma.

Jag kan tycka att det kan vara rimligt med karensdag. Det kan vara nyttigt för folk att rannsaka sig själv. Vissa mornar kan jag själv känna att jag inte vill komma upp. Och jag funderar över hur det känns i huvudet och letar symptomer. Men det är en dyr lyx att vara hemma, och min girighet vinner då över min hypokondri. Ibland kan man väl tänka – jag får väl gå hem om det blir värre. Vilket det aldrig blir.

MEN jag anser att vissa yrkesgrupper borde exkluderas från karensdagen. Förskolepersonalen till exempel. Som småbarnsförälder får man alla baciller som kan florera på förskolan. Och personalen tycks inte var immuna de heller. Man kan förlora en hel del pengar på det yrkesvalet. Och nu är det heller kanske inte det mest välbetalda jobb dessutom.

Läkare och sjuksköterskor. Vill jag verkligen att sådana som jag, småförkylda personer ska gå omkring på sjukhus? Och vem ska bestämma om de ska vara hemma eller inte? Så på så sätt kan jag väl ändå hålla med Per-Olof Sjöö i hans debattartikel om att slopa karensdagen. Men jag kanske i första hand att man kan se över hur det slår.

Advertisements