Etiketter

, ,

Catta har idag skrivit om striden om arvet efter Stieg Larsson. Om hur hans bror och far nu till slut har börjat bemöta Evas alla anklagelser.

Ibland funderar jag då på mekanismerna efter dödsfall. Vad är det som triggar fientlighet mot en älskads familj efter döden? Handlar allt bara om pengar, eller är det så att man vill placera skulden någonstans. Skulden och straffet som följer. Tänker då på en familjedrama en bekant till mig berättat om.

I det fallet handlar det om hennes bror. En dag när han skulle grilla så lämnade han hemmet och körde till en järnväg. Sedan kastade han sig framför tåget. Kvar lämnade han sin fru och lille son på fyra år.

Frun skyllde allt på familjen. Det hade tydligen varit vissa konflikter mellan sonen och föräldrarna tidigare, men det hade de diskuterat igenom och slutit fred. Varför han gjorde det vet man inte. Troligen led han av depressioner. Men samtidigt som min väninna påpekat, han lämnade en grillning med sin fru och barn, och hade skickat ett sms till sin fru som hon vägrat låta dem se, så att det skulle varit konflikt med föräldrarna som var droppen känns kanske inte helt aktuellt.

Någonstans finns det en konflikt om pengar (naturligtvis). Pengar som pappan vill lämna till sitt barnbarn. Pengar som då frun anser hon ska förvalta.Det är vad jag förstår inte pengar som tillhört mannen, de har tidigare lånat pengar av fadern faktiskt.

Relationerna var som sagt redan innan spända, och familjen litar inte helt på att pengarna skulle finnas kvar för barnbarnet om de lämnas över. Resultatet av denna ”fejd” är att de inte får kontakt med barnet.

Min väninna, som då själv inte har några barn, har inte längre kontakt med sin brorson. Inte heller farmor och farfar har någon kontakt. Inte nog med att de tappat sin son, med det tappade de även hans släkt.

Jag har inte träffat den här kvinnan, jag har bara hört denna sida av historien. Men ibland känns det så tragiskt hur folk kan agera. Min väninna lider också av depressioner tidvis, och dessa har förstärkt i detta. Framförallt vid barnets födelsedag och jul. Numer har kvinnan då till och med flyttat. De vet inte var killen bor längre. Frågan är om det är värt att kämpa för sin rätt att träffa honom. Och faktum är att det finns inte någon sådan rätt. Hur mår han nu? Hur mår en kille som på nåt år tappat först pappa sedan farmor, farfar och faster? Vilken historia får han matad för att de försvunnit ur hans liv?

Det är inte ens fel när två träter heter det ju. Men ibland, när jag läser om sådana som Eva och hör om kvinnor som detta så undrar jag om detta verkligen stämmer. Vissa människor som kompromisslöst vill ha allt – kommer de vara nöjda med allt, vill de då inte ha mer? Ska man då ta på sig skulden för att man själv står upp för sina värderingar?

Advertisements