Etiketter

, , , , , ,

I dag läser jag då om en i mitt tycke ung person som precis dött. En ung man. Namnet sa mig ingenting, men däremot säger efternamnet mig lite mer. Hos Ann Helena Rudberg läser jag följande:

Det var uppenbarligen inte ålder, som stannade hjärtat på Jon Spendrup, utan vanor. Han levde en rik arvtagares liv och var uppburen som en rockstjärna i den affärsvärld där han vistades.

Jag följer länken hon hänvisar till. Där står det ingenting om hans vanor. Någon som då har läst henne inlägg kommenterar:

Anonym sa…
”Han levde en rik arvtagares liv och var uppburen som en rockstjärna i den affärsvärld där han vistades”

Vilket jävla snicksnack…
Kände du honom väl, eller?
Vet du VEM han var som privatperson?

Det enda du skriver som är sant är att det är sorgligt för hans familj och barn. Resten är direkt lögn.

Formulera gärna om inlägget på ett lite känsligare sätt.

/En av Jons nära vänner

Svaret från Ann Helena blir:

En av Jons nära vänner: Det är klart att han levde så. Jag förstår att du i din sorg inte kan se det. Ingenting behöver formuleras om. Vem kan åka till New York och starta en reklambyrå? Vem har fått den möjligheten av familjen utom möjligen prinsessan Madeleine, som också bor i New York alla andra jämförelser undantagna. Han var född med en guldsked i munnen. Det var honom väl unt. Vi lever alla under olika villkor beroende på födsel och ohejdad vana. Just därför är det ännu mer tragiskt att han inte kunde ta vara på sitt liv.

Jag funderar lite på hur vi ser på våra medmänniskor. Vilka fördomar och förutfattade meningar vi tar med. Vilken respekt vi visar varandra. 

Någon annan i samma krets som jag läst lite mer om är Daniel Collert. Den som tidigare var på tal att bli prinsgemål, eller vad det nu heter. Också en överklass slyngel kunde man väl ana. Alltid glättiga bilder snyggt klädda.  Tillbringade all sin tid i sin eget parallella värld. Men bilden av Daniel Collert ändrades för mig. Den 4 december 1994 hörde jag talas om Stureplan för första gången. Det var då som ett par galningar tog ett automatvapen och sköt rakt in i entrén. Jag kommer ihåg hur jag läste om kaoset. Chockade skadade människor. Blodet. Döden. Jag lusläste tidningarna därefter. I en tidning hittade jag bilder på folk som hjälpte de skadade. Där hittade jag Daniel Collert. Då fanns inte nätet, men jag hittar fram lite data idag:

 Den då 20-årige Collert gjorde en stor insats för att hjälpa skadade.

Han utförde hjärtmassage på en kvinna och fick i gång andningen. Han gjorde mun-mot-mun-metoden på en annan kvinna och försökte stoppa blodflödet genom att sätta ett finger i skotthålet. Kvinnan avled dock.

Jag läser lite mer om denna Daniel nu när jag hittade informationen. Han hade 1998 en förmögenhet på 2.2 miljoner. En person som man kan vara lite avundsjuk på. En jetsetare. Precis som jag ansåg då innan 1994. Men nu läser jag mer.

Hans pappa avled när han var fem år, hans äldre bror har dött och mamman, som gifte om sig med Göran Collert, dog i cancer för fem år sedan.

Jag känner inte till Jon Spendrup. Innan jag läste att han var död så har jag inte fastnat på min radar. Men en tanke som slår mig är att oavsett hur mycket pengar man har så krävs det lite mer än festande att driva ett företag. Jag tror också det kräver att man är social och utåtriktad för att knyta kontakter. Men är det verkligen rätt att döma ut dem utifrån detta?

Jag söker lite på Jon för att få se om jag får någon uppfattning om vem han var. Jag noterar att han var en Twittrare. Att han gifte sig först 1999 men att äktenskapet inte höll. Och 2005 gifte han om sig med med sin nuvarande fru. Han är pappa till tvillingar. Det är vad jag hittar. Jag konstaterar att hans syster lever ett tämligen oglamoröst men säkerligen nog så trevligt liv i Kenya.

I en artikel hittar jag kommentar om alla hans besök på rehab och drogträsk. Ingenting som man kan hitta någon annanstans. Jag undrar varför. Varför folk känner sig manad att där och då börja smutskasta någon. Sprida historier. Om det nu vore så att det var sant, vad är poängen? Han är död. Ett par småbarn har förlorat sin far. Ska de när de söker reda på vem han var få fram dessa historier? Ska hans familj och vänner behöva läsa sådana saker, nu idag mitt i sorgen?

Uppdatering 1/2: Läser hos Ann Helena som gjort lite tillägg:

Det är klart att Jon Spendrup dog av en överdos av någon sort. Och det är ett tragiskt dödsfall, som naturligtvis inte hade behövt ske. Han levde åtminstone längre än många andra, som har använt droger. Både filmstjärnor och rockstjärnor.

Det som känns lite tragiskt är att söker jag på Varför dog Jon Spendrup så får jag upp hennes inlägg. Det känns märkligt och tragiskt när en som berömmer sig över att vara journalist väljer att se sin egen bild som sanning. Jag vill därför kontra med en annan länk. Andra unga personer som har dött plötsligt vid hjärtstillestånd.

Jag vet inte varför han dog. Men när jag läser igenom en Flashback tråd där man för fram samma teorier som Ann Helena så får man mothugg. Oavsett vilka ”trovärdiga” källor man påviser.

Argument man för fram: Sjukbesök under längre tid, lett till att ett Sverige besök ställts in. Influensa? Träning under förkylning? Problem med hjärtat längre tid.

Det som många ser talar emot ett missbruk är att många i hans bekantskap är väldigt emot droger.

Anledningen till att jag vill skriva om detta är att jag ser att det är många som tar sig hit genom att söka på Jon Spendrup. Det är många som är nyfikna. Jag vill därför kunna vara en motvikt mot de som sitter där hemma och ”vet” sanningen. Om det nu skulle vara så, vad spelar det för roll, varför behöver man skriva ut det? Och om det nu inte är så, hur känns det då för hans familj. Vad hände med oskyldig till motsatsen bevisats?

Jag påtalade för Ann Helena att hennes säkerhet på hur en som har pengar skulle ha agerat tyder mer på hur hon skulle agerat i samma situation. Jag måste dela med mig av svaret känner jag:

Trollan: Jag hade pengar i min ungdom och jag kunde därför utbilda mig till journalist. Skriver du skit om mig igen? Sluta med det. Du tillhör den där skenheliga sorten, som jag alltid har tyckt illa om genom mitt liv. Snacka inte dynga. Det får du göra någon annanstans. Du är inte välkommen här.

Promise, ska inte skriva eller läsa där igen. Jag känner inte att det ger så mycket. Men lite intressant är det väl vad som definieras som ”dynga”

Detta är vad jag skrev hos henne:

Det är lite intressant att höra hur du skulle levt om du haft pengar i din ungdom. Nu är det väl så att man inte ska döma andra efter sig själv. Verkar finnas många som hänvisar till droger men jag hör också hjärtsjuk sedan länge, influensa samt träning under sjukdomen.

Det kan vara vad som helst som har lett till hans död. Har du hans journaler?

När det gäller unga människor som tränar händer det då och då att de faller ihop då hjärtat säger stopp – är du då också säker på att det är överdos, eller handlar det bara om när någon är född med silversked i munnen?

Uppdatering 2: Vill bara tala om vad jag baserade informationen att Ann Helena inte var lika lyckligt lottad som Jon Spendrup ekonomiskt sett. Det var ett tidigare inlägg på hennes site:

Jag är så trött på myterna om de som föddes på 40-talet. Vi har inte haft det särskilt bra. Precis som i alla andra folkgrupper så finns det fattiga och rika i denna grupp.

Från början var vi omkring 1 miljon individer, som föddes då, men numera är vi väl inte fler än omkring 900 000. Vi dör bort vi också med åren.

Vi skulle ha köpt vår villa 1975 för 275 000 och ha dragit hem vinsten vid det här laget. Ja år 1974 höll jag fortfarande på att utbilda mig. Levde på studielån. Mamma var död och jag skulle ha vilja sett den bank, som skulle ha lånat ut pengar till mig.

År 1975 var 275 000 ohyggligt mycket pengar. Jag hade själv en välbetald sekreterarplats i början på 70-talet med 3 000 i månaden i bruttolön.

Det har alltid bara varit människor med eget kapital, som har haft råd att köpa hus. Om de har ärvt av släkten eller tillhört en övre klass. 

Är det bara jag, eller kan man inte ana en viss avund mot personer ”överklass” här?

Uppdatering 8/2:
Ja idag har det då konstaterats. Det var droger, närmare bestämt kokain, som tog hans liv. Kan hända känns det skönt för de som redan tidigt förklarade det för sanning. Att få det bekräftat. Jag hade rätt. Å andra sidan. Jag är glad att de så rakryggat kom ut med anledningen för att då ett slut på spekulationen. Men samtidigt så kan man väl bedöma en människa för det som de gjort hela livet – och inte korkade val som man gjort. Jag vet inte hur länge han använt droger – och hur stort hans beroende var. Men fortfarande så känner jag att detta egentligen inte är något som har med mig att göra. Han var inte en offentlig person. Han var född i en rik familj. Ja. Men familjen bekostas mig veterligen inte av skattepengar – och alltså ska de inte behöva svara för mig eller för andra svenskar som aldrig träffat honom. De han skadat med detta är sig själv och sin familj, inte någon annan.

Jag beklagar fortfarande att två små pojkar inte kommer att kunna växa upp med sin far. Att de kommer ha många frågor som troligen aldrig besvaras. Förhoppningsvis kan hans död vara avskräckande exempel för folk som funderar på det här med droger – men tyvärr brukar det väl sällan vara så. Av någon anledning så känner väl de flesta att detta händer i alla fall inte mig. Det händer möjligen andra. Jag har kontroll…