Etiketter

, , ,

Det är ofta detta tas upp. Att det har blivit lite mörkare i Sverige i och med att SD blivit invald i Riksdagen. Jag kan ärligt säga att jag i vissa fall kan hålla med SD. Till exempel att det är märkligt att vi släpper in folk i Sverige och in i vår välfärd utan att på något sätt försöka ta reda på om de talar sant eller inte. Vi tillåter dem sedan vara kvar att prövas få stanna, även när de under utredningen begår brott. Detta tycker jag personligen är vansinnigt – och en skymf mot alla de faktiskt HAR skäl att stanna. Alla de som faktiskt kommer till Sverige för att starta ett nytt liv och vara en del av det svenska samhället. Att bidra med deras kunnande, erfarenheter, kultur. För jag ser att det finns många fördalar. Jag känner många nya svenskar som jag träffat via mitt jobb, eller privat. Många trevliga människor som jag är glad att de har valt att göra Sverige till sitt land. Jag tycker också att det finns vissa människor som dras till SD, vars åsikter är mycket extrema. Rent ut sagt korkade. Den senaste är väl Leif Vogel. Man undrar vilken tid han skulle hylla.

Men mörkret som kommit till Sverige är inte bara SD. Jag tycker det faktum att moderaterna har Abdirizak Waberi i riksdagen är början på en annan typ av mörker. Att det finns en människa i det största  partiet i regeringen, som i en intervju förklarar att han representerar den enda sanna islam. Som förklarar att en kvinna som väljer att inte bära sjal är inte muslim. Jag anser att folk ska få använda sjalar, men jag anser inte att det ska vara ett tvång heller.

Inom den kristna religionen har alltid homosexualitet varit något man varit emot. Och kvinnliga präster. Men man har tvingats böja sig. Visserligen finns det enstaka personer som fortfarande är emot detta. Men den officiella hållningen är att det är ok att vara homosexuell och kvinnor kan bli präster. Men i denna nya religion så finns det då personer som hävdar att den är helt oföränderlig. Att kvinnor måste skyla håret, oavsett om de vill eller inte. Att kvinnor och män inte får vara ensamma tillsammans. Att kvinnor inte får bada samtidigt som män. Att män inte får röra vid kvinnor. Att en man inte får behandlas av en kvinnlig läkare – eller vice versa. Ska man vara i Sverige måste man någonstans se att det finns vissa saker vi inte tillåter. Barnäktenskap. Tvångsgiftermål. Misshandel eller dödande av familjemedlemmar som inte vet sin ”plats”, som skadar familjens heder. När vi luckrar upp dessa regler för att vi vill ha ett mångkulturellt samhälle, då är det en del av mörkret. Vi tar oss sakta tillbaka till medeltiden. Är det något vi önskar?

Dessutom. Vi har ett samhälle där vi pratar jämställdhet. Jag är emot vissa delar av feminismen. Det som vissa har börjat kalla radikalfeminismen. Den del som inte ser jämställdheten som målet. Utan hämnd för åratal av förtryck. Sådana som hyllar SCUM manifestet. Sådana som anser att en död man är oväsentlig. Detta är också ett mörker. Jag vill inte att man ska döma min pappa, sambo eller barn för någon annan mans gärning. När någon skriver att det är ok att män dödar och slår varandra – bara en kvinna inte drabbas så mår jag dåligt. Det är också ett mörker som kommit in i vårt land.

Vi har också ett annat mörker. Folk är sjuka i cancer men tvingas ändå ut i arbetslivet. Det känns som ett fyrkantigt system. Det finns folk som kan jobba – men är sjukskrivna. Kanske handlar det om att arbetslivet är tuffare idag.Högre krav? Svårare att få jobb? Om man blir sjuk på en arbetsplats, på grund av arbetsklimatet (DO, migrationsverket t ex...) så hur vet man att det kommer bli bättre på nästa ställe? Och för den delen – att man får jobbet… Även om man kan jobba, hur många arbetsgivare är villiga att ta risken? Så startsträckan från sjukskriven till jobb är väldigt lång. Jag vet inte hur man ska göra. Men visst finns det problem. Men någonstans måste man väl se och acceptera att det finns människor i vårt samhälle som är för sjuk för att arbeta. Ser man inte det – då är man en del av ett mörkret.

Annonser