Etiketter

, , ,

När jag växte upp så kände jag mig lite utanför. Jag rotade mig aldrig i bygden. Jag var ju inte infödd där utan kom dit som 2-åring. Jag kände mig annorlunda. I dag kan jag notera att jag faktiskt inte är så unik och speciell som jag själv trodde. Saker jag tänker är det faktiskt många andra som har tänkte tidigare och efteråt. Det roligaste var väl när jag insåg att även Anybody varit förälskad i Peter Pan som liten – där trodde jag faktiskt att jag varit helt ensam. Att inse att man inte är så speciell som man själv trodde är väl både positivt och negativt kan väl erkännas. 

Att jag är kvinna har naturligtvis format vissa upplevelser. Till exempel så hatade jag tidigt gympan. Själv hade jag nog gärna sett könsuppdelad gympa. Inte nog med att jag var kass på det hela. Jag var väldigt självmedveten och det kändes som alla tittade på mina guppande bröst där när man skulle springa. Usch, mycket traumatiskt tid. Och en välförtjänt 2:a i betyg. Nu var det faktiskt inte någon kille som kommenterade min kropp där, däremot så kom det väl kommentarer från en del tjejer ibland, så det hade säkert inte gjort någon skillnad om vi varit uppdelade. Egentligen. Bara det att man behöver inte få kommentarer för att ta åt sig. Det räckte att någon råkade snegla åt det håll jag satt så tolkade jag deras tankar. Som sagt, självcentrerad.

Men det som jag nu tänker på är lite det här med den egna uppfattningen. Jag är den jag är utifrån många faktorer. Jag stör mig fruktansvärt på att märka hur man försöker få fram kvinnor som offer, drabbade och utsatte på grund av att de är kvinnor. Jag känner inte igen den bilden av mig själv. Eller mina väninnor heller för delen. Så varför ska detta trummas in i oss från media? Vem vinner egentligen på detta?

Men plötsligt har jag börjat sett en annan bild. Bilden av män. Inte nog med att män är förutbestämda att slåss och våldta – de är ju män! De är dessutom inprogrammerade att hunsa tjejerna i skolan. Aktivarum har skrivit om en sådan man och hela det fenomenet. Den här gången är det Johannes Forssberg som ser sig kunna representera hela manligheten utifrån sina erfarenheter i skolan.

Mitt främsta intresse var att underminera lärarnas auktoritet. De skulle veta att jag egentligen inte behövde dem.
/../
Men det är mycket vanligare att killar är som jag var. Det är typiskt manligt att sakna ödmjukhet och vägra lyssna på någon. Därför får killar oftare för låga betyg.
/../
Jag tror tvärtom att ”maskuliniteten” är problemet. Snarare än att bejaka pojkars ”maskulina rätt” att bete sig som idioter borde man redan i förskolan uppmuntra deras sociala utveckling i stället för deras bröl.

Jag läser och funderar. I min omgivning de killar som jag umgåtts med har inte varit på det sättet. Helt klart så har jag alltså missat att umgås med ”en riktig man”. En sån här som Johannes representerar. Visst har jag träffat på den typen. Det kan ha funnits många anledningar till deras beteende. I min klass hade jag en sådan. En kille jag verkligen, verkligen ogillade. I dag skulle han säkert få en diagnos. Men på den tiden så var han bara jobbig. Framförallt mot mig. Kanske hade det att göra med att hans föräldrar skilde sig när han var liten. De flyttade ut i från sitt hus och huset köptes av min familj. Kanske var det detta som gjorda att han vände aggressionen mot mig? Åtminstone tyckte jag det var en tänkbar förklaring. Fast nu när jag läste Johannes förstår jag bättre. Han var kille och agerade utifrån detta. Lustigt bara att det inte var ett allmänt beteende hos alla killarna i klassen detta…

En liten rolig grej var när vi hade hemkunskap. En gång skulle vi göra pannkakor. Själv har jag aldrig någonsin kunnat göra hela pannkakor (tills jag lärde mig använda laktosfri mjölk!) och trodde liksom inte att det kunde vara möjligt. Denna kille som jag hatade gjorde perfekta pannkakor. Oj vad det störde mig! Han var även bättre på mycket matlagning. Själv var det verkligen inget ämne jag gillade. I grupparbete så dukade jag snyggt och överlät matlagningen åt andra i gruppen. Killarna var rätt bra överlag på HK vill jag minnas. Jag vet inte hur betygsfördelningen såg ut. Men jag misstänker att jag trots att han var bättre än mig på det hela inte hade en 4 som mig.

I högstadiet så kom det in några elever från en annan skola in i vår klass. Med där så fanns det en tjej som var väldigt duktig i skolan. Men någonstans så kändes det som hon prioriterade att bli populär än att plugga, så hon försvann som konkurrent till mig. Till min oerhörda förvåning så blev denna tjej tillsammans med mitt hatobjekt i slutet av 9:an. Eftersom han för mig bara var denna stökiga, störiga kille så kunde jag inte se att det kanske fanns mer bakom hans beteende. Hur kunde hon bli tillsammans med honom efter att gått i samma klass som honom några år? Det höll några år mellan dem så jag antar att de kände varandra rätt bra. Men istället så väljer hon då en annan kille – något år äldre än oss som också hörde till denna kategori som Johannes och min klasskompis. Då gav jag upp på henne totalt. Vad är det för människa som faller för sådana idioter?

I dag är de fortfarande tillsammans, och min mamma har haft deras dotter i skolan. En tjej som hon varit väldigt imponerad över och har en enorm talang. Det har alltså hållit sedan slutet av 80-talet. Och det tycks som han av resultatet av döma blivit bra far. Troligen fanns det sidor hos denna kille som han dels inte visade för mig, och jag var för ytlig för att se djupare.

Kanske är det mer killar som har den rollen, utåtagerande och slåss och tar plats. Men att säga att det är en del i mansrollen, det är väl nästan förmätet kan jag tycka. Ska jag summera allt som är mig, som faktiskt visar sig inte vara helt unikt, och säga att detta är en tjejroll? Jag tror mer att man kan se omständigheter som kan leda till att man utvecklar vissa drag.

Visst har jag vissa drag som man ser som typiskt tjejer: ”Duktig flicka” till exempel. Dock har jag vissa rebelliska drag. Så egentligen så är jag mer representativ som barn nummer 2. Min äldre syster och äldste son är mer typisk ”duktig flicka” respektive ”Bror Duktig”.

När Johannes skyller sitt beteende på mansrollen – så förenklar han för sig själv.

Usch, vad jag var odräglig. Och osäker. Förlåt!

Det var inte hans fel. Han var ju bara kille, klart de skulle förlåta detta. Men varför ansåg han att han måste vara sådan för att vara kille? Vad baserades osäkerheten på? Varför kände han att han måste underminera andras auktoritet? Det är frågor jag skulle velat ha svar på.

Men det är så lätt att skylla på omständigheter. Inte min skuld. Jag föddes till kille och därför agerade jag på det sättet. Jag föddes till tjej, alltså kan jag inte ta ansvar för mitt liv. Är det verkligen det samhället vi vill ha?

Annonser