Etiketter

, ,

Feminism har för mig tidigare varit ett ord bara. Men jag har väl trott att det handlat om jämställdhet, och därmed skulle jag själv ha kallat mig det om någon nu ställt frågan. Idag har jag läst på lite mer och anser att liksom vissa grupperingar har stulit vår flagga, så har vissa personer stulit begreppet feminism. Jag anser mig istället vara humanist och tror på sann jämställdhet för båda könen.

Problemet för mig är att alla dessa frågeställningar är teoretiska för mig. I min värld har mitt kön inte ställt till problem för mig, eller öppnat dörrar. Inte heller min sambo har råkat ut för problem.

Den enda gång jag har sett mitt kön som hinder var under mellanstadiet när klassen delades upp i trä och syslöjd. Och man säger glatt att trots att det är så många fler killar så har man löst det så att alla de får ha träslöjd som huvudämne. Själv hatade jag att sy och sticka (vilket kvarstår…) och jag hade väl en föreställning att jag skulle vara bättre på träslöjd. Men jag vågade inte säga något. Jag kände bara att det var orättvist. Hade det varit lottning eller på något annat sätt så hade kanske resultatet fortfarande varit detsamma. Men just det här att jag på grund av mitt kön var chanslöst, den känslan kommer jag fortfarande ihåg.

Det var väl den känslan som gjorde att jag retade mig på semlorna till tjejerna med. Inte för att semlan i sig spelar någon roll. Men jag förstår inte hur man kan introducera sådana orättvisor i skolan. Eftersom jag aldrig har upptäckt dessa orättvisor senare i livet som jag då gjorde i mellanstadiet så känns det så onödigt att man har gett dessa barn denna känsla som de kommer leva med.

Jag trivs bra med att vara tjej/kvinna. För min del har jag inget behov av ett tredje kön som man har introducerat. För mig som då inte har så stor vana av personer som inte känner tillhörighet i kön så finns det vissa förutfattade meningar om dem som personer. När någon säger sig vara kvinna så är bilden rätt bred, liksom för man. Men eftersom det inte finns tillräckligt med exempel än för mig vad gäller ”hen” så blir bilden snarar smalare än bredare. Och på något sätt så får jag direkt vissa ”fördomar”. Jag vet inte om förutfattade meningar är ett bättre ord – fördomar låter så negativt, men jag kan ha fördomar om vissa personer som ger dem positiva egenskaper, men samtidigt så behöver detta inte stämma – så det är ju inte någon bild skapad av den personen helt enkelt.

Men tillbaka till känslan av kön. Visst har jag märkt vissa gånger att jag behandlats på ett annat sätt än mina manliga kollegor. Men jag gör ju samma sak. Jag har haft väldigt bra killkompisar på jobbet, och en massa tjejkompisar. Jag märker att diskussionerna blir mer privata när jag pratar med tjejer. Men det är lika mycket jag själv som styr detta. Jag är heller inte lika ”privat” och öppen med alla tjejer utan det handlar ju om vänskap som byggs upp. Vissa tjejer kommer jag att umgås med på samma sätt som killar. Och möjligen så kan jag själv träffa en kille som jag kan prata lite mer privat med. Men oftast handlar dessa privata samtal om någon som kan relatera till det jag säger – och vissa saker kan inte en kille relatera till. Till exempel graviditet. Å andra sidan så kan jag inte ta den diskussionen med alla mina vänner. Jag var den sista i kärngänget som fick barn. Det var väl då vi gled ifrån varandra. Men vi har fortfarande roligt tillsammans och delar minnen från gymnasietiden. Där kan vi gräva hur mycket som helst och jämföra och diskutera. Men senare år? Nej, då är det inte lika privata samtal längre, utan mer ytligt jämförande. Så det handlar egentligen inte alltid om kön där heller.

Visserligen vet jag att jag utan problem skulle kunna ta upp telefonen och ringa min bästa vän och berätta om något. Problemet är väl att jag när jag diskuterar vissa saker som jag ser som mer privata så kan det vara svårt att förklara det som är runtomkring. Hur ska hon kunna förstå varför jag reagerar på ett visst sätt på mitt jobb? Då måste jag ge en lång bakgrundsförklaring, och i slutändan så kommer den sympati och svar jag får vara beroende på min subjektiva berättelse. Till skillnad från om jag pratar med någon som känner till min miljö – som jobbar där och känner till personerna. På samma sätt känner jag i vissa fall att mitt stöd till personerna som de är idag kan bli aningen begränsad. Jag kan lyssna och nicka instämmande men det känns inte så givande alla gånger.

Mycket svamligt inlägg i vanlig ordning nu… Dåligt med tid att blogga, men jag saknar det, och ibland tar jag mig tid att samla ihop en del av tankarna som fladdrar runt.

Annonser