Etiketter

, , ,

Det tog en stund innan jag tog körkort. Syrran körde upp privat. Jag försökte samma sak. Jag och min pappa i bilen var ingen hit. Jag försökte med körskola, och det gick väl rätt bra. Men det var väl inte gratis. Och tiden gick. Jag teorin klarade jag bra, men sen så pluggade jag på annan ort, och försöka hinna med att åka hem och köra gick inte så bra. Man hade två år från att teorin och isbana till att ta körkortet, i annat fall så fick man göra om skiten. Jag hade gjort 2 misslyckade försök och så var det dags för nummer 3. Det gick åt skogen det med. Och nu var det bara en månad innan tiden var ute. Det var svårt att få tider för uppkörning och sannolikheten att jag skulle få en tid var enligt min mening lika med noll. Så varför skulle jag ringa och böna och be? Vad ska man säga? Nej, jag har gjort 3 (!) misslyckade försök nu, men jag tror att får jag bara en chans till så kommer jag klara det. Så snälla, gå emot alla regler och ge mig en tid….

Jag bestämde strax att det var ett samtal jag inte ville ta. Men mamma tjatade på mig. 20 år gammal som jag hunnit bli vid den tiden så valde jag då att istället för att utsätta mig för samtalet så ljög jag för min mamma (jag är en sanningsenlig person egentligen, men att ljuga för föräldrar ligger på en annan nivå) och talade om att jag hade ringt, och mycket riktigt, så hade de ingen tid. End of story. Inget körkort för mig. Det finns säkert fler som klarat sig utan.

Men mamma var då inte någon som gav sig. Så hon ringde själv. Och på myndigheten så fick hon prata med en mycket trevlig person som hade full förståelse för min situation. Och hon kom dessutom ihåg att hon pratat med mig, och var förvirrad över att jag inte uppfattat tiden som jag fått.

På det fjärde försöket klarade jag mitt körkort. Jag vet inte om jag var en fulländad chaufför då. Framförallt tror jag inte det hunnit hända så mycket mellan försök 3 och 4. Det kändes som det var en mer sympatiskt uppkörningsman i alla fall.

Så här i efterhand är jag djupt tacksam för att min mamma hjälpte till. Att ta körkort är en så viktig sak och de jobberfararenheter jag haft har i de flesta fall krävt körkort, så det är svårt att inse hur livet skulle ha varit annars.

Många år senare så funderade jag på att åka till något U-land på något SIDA projekt. Jag och sambon tyckte det kunde vara kul. Eller också hitta jobb i något annat land. England, USA eller whatever…

Jag bollade mina lösa funderingar med min mor och äldre syster och de tyckte det verkade som en strålande idé. De kollade upp alternativ, och lade upp lite olika planer. Plötsligt insåg jag att för dem så var jag inte en vuxen människa (vid det här laget 23) med rätt att göra egna misstag. Jag var den unga struliga dottern /systern som de måste ta hand om. Jag satte ner foten och förklarade att det var mina drömmar. Kanske blir de av, kanske inte, men det var upp till mig att göra mina egna misstag.

Det blev en tankeställare för min mor, och hon insåg väl då att jag faktiskt var vuxen, hur otroligt det än kunde verka. Och sen dess har hon inte försökt styra mitt liv, även om hon naturligtvis är delaktig med råd och tips. Tack och lov har jag själv lärt mig av misstagen så att jag inte ger upp i förtid, utan faktiskt kämpar för saker som är viktiga. Så jag behöver inte längre mamma som ringer istället för mig.

Det blev ingen utlandsresa. Det stupade väl på att vi gick och kollade på kattungar en gång 1997. Inte för att vi skulle ha någon, men de är rätt söta att titta på. Och sen var vi fast. Tankarna finns väl kvar. Nån gång.

Jag tänker lite på det där när jag läser om BB-Rickard och hans mamma hos Catta. 27 år gammal och han har inte släppt taget, och hon släpper inte taget. Han kommer aldrig bli vuxen på riktigt så länge hans mor behandlar honom som ett barn. Som skyller allting på annat än honom. Som vägrar inse hans brister. Frågan är om hon själv inser hur hennes agerande påverkar bilden av honom. En 27 årig person som måste ha hjälp av mamma för att världen är dum?

 Jag har svårt att se att mina barn någon gång kommer att bli vuxen. Jag hoppas jag då kommer kunna vara lika lyhörd som mamma var när jag till slut sa ifrån.

Annonser