Etiketter

, , ,

 Jag har inte följt Klass 9A, men jag har till viss del följt debatten om det. Jag vet att min mamma har följt den och varit positiv till serien. Själv gillar jag inte dessa dokusåpor som är så populära i alla sammanhang.Program som klipps ihop för att ge ett budskap, oavsett vem det drabbar. Man har ingen koll på bakgrunden. Allting handlar om att skapa intresse. Det kan vara med rubriker i tidningen, citat tagna ur sitt sammanhang som kan verka konstiga. Eller 1 timmes lektion som visas med bara ett fåtal klipp. Och utifrån detta ska jag då dra slutsatser. Ofta blir väl slutsatserna samma som man vill få fram i programmet.

Men som sagt, jag har följt lite i debatten. Framförallt har jag väl läst Helenas alltid välskrivna inlägg på ämnet. Det avslutande inlägget bjöd på en diskussion från en icke-lärare angående det här med skolk.

Det är då Pers kommentarer som jag funderar lite runt och lägger till mina egna tankar:

Inbillar mig också att det ofta finns orsaker hos läraren som gör att eleven skolar från lärarens lektioner. Det kan bli en win win situation om läraren lyssnar på varför eleven skolkar. Klarar läraren av att ta kritik och förbättrar sig, då är det super.

Jag tror nog att det i vissa fall kan stämma. Men om en elev skolkar från många olika lektioner (vilket ofta är fallet) – tror man verkligen att det bara är lärarna det beror på? Eftersom jag var en icke-skolkare (gissa om det vore omöjligt att skolka från skolan när mamma jobbade där…) men visst fanns det vissa ämnen som jag var mer frestad att skolka från än andra. Men oftast berodde det väl mer på ämnet än läraren. Till exempel så var aldrig samhällskunskap något som intresserade mig. Varken på högstadiet eller gymnasiet. Jag passerade många olika lärare då – men ingen lyckades väcka mitt intresse.

Samma lärare som i samhälle hade jag i historia på högstadiet. Jag älskade historia och att missa historia föresvävade mig aldrig. Men läraren i historia på högstadiet gjorde inte något bestående intryck hos mig. Men mitt intresse gjorde att jag gillade det. Senare så fick jag då en lärare på gymnasiet som fick mig att älska historia.

De skolkare som jag kände under min skoltid brydde sig inte riktigt om vad de missade. Kanske drog de iväg efter lunch bara för att de inte orkade med eftermiddagen. Sen spelade det ingen roll vilka lektioner som man hade då. Det var bara så att de var trötta. Varför de skolkade vet jag inte. Men det var ofta de som varit ”stökiga” från de var yngre. På den tiden reflekterade jag väl inte så mycket över anledningen. Varför man var stökig. Jag betraktade bara deras nonchalans för skolan med skräckblandad förtjusning, kanske någonstanst lite imponerad över att de vågade.

Helena, Enligt mig är det en undanflykt och anse att det räcker med att anmäla skolkande elev till föräldrarna eller socialtjänsten.

Nej, jag kan väl hålla med om att det inte ska räcka. Men kanske behöver man mer personal i skolan? Kanske är det extra pedagoger, special lärare, extra resurser, fritids ledare eller något sådant som kan rycka in. Kanske ska det finnas lokaler i skolan för rastaktiviteter där det finns personal. Så elever har något att göra på skolan under raster och luncher, och i de fall de inträffar, håltimmar, men samtidigt någon som har koll på att eleverna inte stannar där för länge. Det finns mycket som jag kan se behöver göras – men kanske inte alltid av läraren. Men det är läraren som måste slå larm. Men det måste då kunna finnas någon som hjälper till och hör larmet. Enligt min mor så var det ofta problem för läraren att få gehör av rektor med flera. Och vad jag läser om det hela så märker jag att detta inte var något speciellt med hennes skola.

Skolan måste fatta att den själv behöver anpassa sig och för det krävs en förändring av hur lärare arbetar och möjligheter för att granska lärares kvalitet i arbetet.

Ja, jag kan till viss del hålla med om att det behövs någon mätning. Det är väl därför jag gillar tanken om lärarlegitimation. Jag skulle även vilja ha någon sorts enkät gjord av eleverna efter varje termin. Detta kan då ses som underlag vid bedömning av läraren. Att tro att elever skulle ”hämnas” för dåligt betyg tror jag inte. Får man samma typ av kritik från olika klasser så kan man väl se att det finns något att jobba med.

Att det bollas tillbaka på skolan och lärarna är därför att det är de som upptäcker om det inte fungerar och det är dessa som skall ha den pedagogiska skickligheten.

Ja, de ska ha den pedagogiska skickligheten att väcka intresse för ett ämne och ”banka in” kunskapen hos eleven. Helt riktigt. Men kanske vill jag att deras fokus framförallt ska vara på elever som faktiskt intresserar sig för att vara där. Om min son går i en klass med 30 elever och 2 stycken som skolkar så tycker inte jag det är ok att 40% av lärarens tid går åt att jaga dessa 2 elever som inte skolkar. Framförallt inte om det då gäller de flesta lärare man har. Vem har då tid att hjälpa honom vidare. En kille som ligger på G eller VG, finns det något intresse att få upp honom till MVG, eller är det good enough? Jag misstänker att det ansvaret kommer att ligga på föräldern. Till skillnad från en skolkande elev som troligen inte har någon förälder som har möjlighet, tid eller intresse för att stödja sitt barn.

problemen till skolk finns i hemmet är enligt mig inte ett argument för att ”skolan inte kan göra något”. Snarare borde det vara ett tillfälle för att få eleven och trivas bättre i skolan för människor väljer och göra saker man trivs med.

Kan hålla med om det – men som sagt, jag ser inte att det ska vara lärarens uppgift. Det finns faktiskt barn som fungerar – kan vi inte ibland se dem med? Som mamma till en pojke där de förväntas ha en antiplugg kultur så känns det oroväckande att man nu än mer kanske skiter i honom för att istället bry sig om elever som inte vill vara på skolan. Märk väl att jag vill att dessa elever ska få stöd – men jag känner inte att allt detta ryms i lärarrollen.

För att ta styrketräningen igen. Nästan alla som blir riktigt bra där är personer med mycket trubbel i uppväxten. De har haft svårt och bygga upp sin identitet inom skolan och letar andra områden där de kan bli ”någon”. Hittar personen bara ett spår där den kan utvecklas så finns mängder med energi.

Kommer ihåg de som fann styrketräningen när jag var ung. Det var en speciellkategori personer som ville ha resultat snabbt. Det innebar att många (jag känner till 4 stycken) då valde att köra anabola steroider. Jag antar att det inte var/är så jättevanligt egentligen. Men när jag läser kommentaren så tänker jag osökt på detta och funderar om just styrketräning är det bästa alternativet för dessa ungdomar.

Det är bl.a. därför som jag anser att förbättringar i skolan inte kan få riktig fart så länge läraren sätter betyg. Den kopplingen omöjliggör snabba byten om läraren inte sköter sitt uppdrag. Läraren kan också dölja ett dåligt arbete genom att fejka bättre betygsättning.

Kan hålla med om detta – jag är för betyg men det kan slå fel ibland. Själv drabbades jag i ett ämne. Mitt favoritämne. Jag hade en fantastistk lärare i 1 år. Det gjorde att jag gillade ämnet, men då fick man inte betyg i 7:an. Sen fick jag en  vimsig helkass lärare i 8:an, och då skrev jag extremt bra på proven, men hon satte inte 5:a. Jag förstod aldrig varför – men kanske hade det att göra med att vi var två som var väldigt bra, och den andra kanske slog mig med ett par poäng, så jag fick bara 4 (det var då man måste ligga på 3 i medel…). Sen i 9:an så fick vi 2 olika vikarier 1 på höstterminen och en på vårterminen. Och ingen vågade höja så jag slutade på 4. Under hela min tid så hade jag totalt 12 fel på alla proven. Jag skrev inte fullt på någon, men det var 1 eller 2 fel. Jag missade inte en lektion. Jag var aktiv. Men det räckte inte. Märks det att jag fortfarande är bitter 🙂

I svenska så skrev i ibland uppsatser. Jag fick alltid rätt höga betyg på dem när läraren rättade dem. Men i vissa fall så var det någon annan lärare som fick rätta dem anonymt. Då fick jag istället för 3+ 4 eller 5 så fick jag 3- eller 2. För mig kändes dessa betyg mer ”sanna”. Därför att de sattes av personer som inte kände mig. De betygsatte mitt resultat och inte hur jag var som person. Och det känns som ett mer rättvist alternativ.

Så jag skulle nog vilja ha någon annan form av betygsättning. Men det är svårt att veta hur det skulle göras.

För övrigt läste jag en intressant artikel från en lärare från skolan nu efter att jag skrivit detta. Något som pekar på det jag misstänker redan från början vad gäller upplägget av programmet.

Men det jag reagerar mest på är en liten del:

Vad de inte riktigt fick plats med i det som kablades ut, är bland andra att Therése, i egenskap av klassföreståndare, pratade rätt länge om att klass 9A kan fungera bra på individnivå, men att de snarare stjälper än hjälper varandra som grupp.

Jag har alltså en son som precis har kommit in i vår skola i och med förskoleklass. Jag älskar min son enormt mycket och anser att han är en väldigt klok och förståndig liten kille. Varje vecka får vi information om vad man gör på förskoleklassen.

Det ser i princip likadant ut varje vecka:

Svenska: 
Målar, klipper, och klistrar bokstäverna Ä och Ö.
Dom som kan, skriver ord på resp. bokstav.
Här finns extrauppgift för dom som vill.

Matte: Vi jobbar med siffrorna 0-9. Här finns möjlighet för den som vill och kan att få ett häfte med additions/subtraktionstal.

Skriva: Vi lekskriver. Ett barn går fram till tavlan och skriver.

Min son kan läsa. Han kan även räkna upp till 100 och + och – där. Han kan även räkna en del multiplikation, men det är då mest under 10 (2*4, 0*3, 3*3). Han tycker det är roligt med siffror hemma. Han är också intresserad av språk och vill gärna lära sig engelska och har fått en liten grund i det från dagis, där hade han nämligen flera barn med engelspråkig förälder. Men jag har inte fått någon uppfattning att han anstränger sig så mycket med ”extra uppgifterna” på skolan. På skolan noterar de att han har svårt att sitta still och problem med koncentrationen.

Och när jag själv har varit med på vissa aktiviteter så håller jag med. Han har väldigt lätt att tappa koncentrationen när han sitter med andra barn som är stökiga. Han blir då gärna en av de som pratar, och skojar och tappar helt koncentration på vad han gör.

Framförallt märker jag detta på judo som han går. Motoriken är väl inte lika bra som matte och läshuvudet om man säger så. Å andra sidan har han väl inte så mycket att brås på där från föräldrarna. Men det innebär att han måste få en hel del hjälp för att förstå detta. Problemet jag ser mest då är läraren. Läraren tror på att om man visar med hjälpläraren och förklarar så borde väl det räcka. Sen får barnen själv göra medan hon står och ser ut över rummmet. Hjälpläraren försöker gå runt och hjälpa till, ibland. Men det känns som det bara är vissa barn man hjälper. Kanske de som frågar mest efter hjälp? Att min son ibland räcker upp handen missas. Min son försöker då en bra stund, men det blir helt fel. Sen finns det då dessa barn som inte alls bryr sig om att försöka som bara pratar och stojar och leker. Kanske får de en tillsägelse ibland. Men inte ofta. Och i slutändan så pratar min son lika mycket som dem, och slutar försöka. Jag blir så ledsen av att se detta. Jag har diskuterat med honom om att han måste koncentrera sig och inte störa andra. Vilket kan fungera någon vecka eller så. Men hur ska jag nå fram till honom när han ganska snart inser att dessa regler inte tycks gälla någon annan? Så då fortsätter han och prata med de andra och jag funderar hur det ser ut i hans förskoleklass.

Hur är dynamiken där? Finns det barn som stökar till det för honom där? Finns det någon som ser att han är en vetgirig kille som vill lära sig allt, eller ser de bara honom när han pratar med de andra? Är det någon utmaning för honom i skolan så att han kan intressera sig för det – eller kommer han ganska snart klassas som en av dessa killar som är en del av antipluggkulturen?

Advertisements